En katt på Södertälje Katthem bloggar

söndag 26 juni 2016

Katten Inka på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Inka på Södertälje Katthem.

Efter att Länsstyrelsen gått fanns det faktiskt en person som förstod vad som skulle kunna hända och som kontaktade katthemmet och frågade om vi kunde ta katterna. Tyvärr finns det nog inget katthem i hela Sverige som kan ta emot så många katter på ett bräde och det kunde inte Södertälje heller.  Men några kunde de hjälpa till med.

Vi undrade vad som skulle hända med alla som inte fick plats här. Men då finns det nåt som heter SVEKATT, Svenska Kattskyddsförbundet. Där är vi medlemmar och genom det nätverket ordnades det med platser åt oss alla, fast på många olika katthem.

Vi var ganska många som inte mådde bra.Eftersom vi inte orkade göra så mycket motstånd när vi skulle fångas in och köras iväg, tillhörde jag och några andra kompisar de första som fick åka.

Vad som hände sen ska jag berätta om sen.


lördag 25 juni 2016

Katten Inka på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Inka på Södertälje Katthem.

Ni som läste bloggen igår vet att Länsstyrelsen sa att de skulle komma tillbaka till huset vi bodde i eftersom de inte blev insläppta. Det gjorde de också några dagar senare. De började räkna oss katter. Vi var inte 17 stycket. Vi var 37.

Då sa Länsstyrelsen att vi måste avlivas för så många katter få man inte ha. Då sa gubben att han inte hade råd att låta avliva oss hos veterinär, utan han skulle ta dit en kompis som skulle skjuta oss.

Ingen av oss förstod riktigt vad det betydde, men vi trodde inte det var nåt bra. Vi undrade så vad som skulle hända med oss nu.



fredag 24 juni 2016

Katten Inka på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Inka på Södertälje Katthem.

Ledsen om jag förstör midsommarfirandet med tråkiga historier, men tyvärr kommer jag berätta lite om min bakgrund idag efter gårdagens tråkiga inlägg.

Jag började ju berätta att jag bodde i ett hus där det fanns väldigt många andra katter och även några hundar och hästar. Fast hästarna bodde inte i huset förstås. Det fanns en orm i ett glashus också. Den var otäck tyckte jag.

Många av katterna var ganska slöa. Senare förstod jag att det berodde på att de fått fel näring och därför inte orkade röra sig så mycket.

En dag knackade det på dörren. Det var flera människor som kom. De hette Länsstyrelsen. De visade ett papper för mannen och sa att de ville komma in och se hur vi hade det. Då sa mannen att vi hade det bra men att de inte fick komma in. Länsstyrelsen frågade hur många katter mannen hade. Då sa han 17 stycken. Då sa Länsstyrelsen att man bara för ha max 9 katter utan tillstånd från dom och att de skulle komma tillbaka och inspektera huset. De sa att det luktade starkt av ammoniak när dörren var öppen. Sen gick dom.

Vi katter undrade vad som skulle hända härnäst. De sa ju att de skulle komma tillbaka och "inspektera". Vad betyder det?

torsdag 23 juni 2016

Blogghjäpen har bett om ordet idag.

Inka kommer fortsätta sin berättelse i morgon, men idag vill blogghjälpen berätta nåt annat angeläget:





Vi har idag varit inblandade i ett ärende där även sjukvård, hemtjänst, djurpolis och vanlig polis medverkat.

Med all rätt har ärendet med katten Maja uppmärksammats fb-sidan ”Du vet vad som händer i Södertälje”. Det är inte ofta vi på Södertälje Katthem går in i media och ger våra kommentarer, men i det här fallet gör vi ett undantag och ger vår syn på saken.

Vår verksamhetchef (VC) blev idag uppringt av en kurator. Hon berättade att de hade en patient som hade en katt. Katten hade varit ensam sen 12.6 (idag är det 23.6) eftersom matte låg på sjukhus. Kuratorn sa att hon talat med hemtjänsten och att vi bara skulle ringa dit så skulle de öppna så vi kunde hämta katten. Kuratorn skulle också på katthemmets inrådan be matte skriva under ett papper där vi tilläts gå in i lägenheten och hämta katten. Så skedde också.

Katthemmet ringde sedan till hemtjänsten och berättade att vi talat med kuratorn och att vi fått skriftligt tillstånd av ägaren att gå in i lägenheten och hämta katten. Då blev det tvärstopp! De kunde inte släppa in någon i lägenheten. Inte ens om ägaren givit tillstånd skriftligen. Vi bad att få tala med chefen till den som svarade, men blev informerade om att vederbörande brukade gå kl 11 och inte var tillgänglig.

Därpå började en mardrömslik historia. VC ringde tillbaka till kuratorn som i sin tur skulle med ett flyg och inte hade så mycket tid till ärendet. Hon skulle i alla fall be en kollega ta över och se till att vi kunde hämta både nycklar till lägenheten och tillståndet att gå in i lägenheten. Efter lång väntan ringde man tillbaka och berättade att matte inte hade några nycklar till lägenheten med sig!

Då kopplade katthemmet in djurpolisen. Där blev man först upprörd över att vi ringde dagen före midsommarafton i ett sånt här ärende, eftersom det var svårt att få tag i personal. Vi förklarade att vi själva blivit uppringda samma förmiddag och att vi inte kunde gjort något innan vi visste något. Det förstod de. 

Sammanlagt har VC ringt 29 samtal under dagen i detta ärende.
Djurpolisen, som gjort ett djurskyddsärende av detta, tog sedan kontakt med polisen och ringde tillbaka till oss och meddelade att så fort de hade en bil ledig skulle de åka till lägenheten. De bad oss möta upp där. De sa att det kunde dröja allt från en halvtimme till 20 timmar. I och med att det nu var ett djurskyddsärende var hemtjänsten tvungen att öppna.

Efter ett par timmar ringde polisen och sa att man var på väg till lägenheten och bad oss komma, vilket vi gjorde.

Vi hämtade katten, som vägde 1,9 kilo. Det blev direkt avfärd till djursjukhuset. Där blev man förskräckt över att se hur dålig katten var, starkt uttorkad och undernärd. Veterinären som tog emot var imponerad över vilket arbete VC lagt ner på att rädda katten.
Tyvärr var katten i väldigt dåligt skick efter att ha svultit så länge. 

Efter noggrann undersökning ringde veterinären upp länsveterinären och bad om tillstånd att få avliva katten för att undvika fortsatt lidande.

Vi ställer oss frågan hur hemtjänsten helt kunde ignorera att det fanns en levande varelse ensam i en lägenhet där den varken kunde förse sig med vatten eller mat på egen hand. De kunde själva slagit larm till t ex djurpolis, polis, sjukhus, katthem men valde att inte gör någonting.

Hade Södertälje Katthem inte engagerat sig i ärendet hade katten fortfarande legat i lägenheten och antagligen självdött. Vi mår alla väldigt dåligt av att ett levande djur behandlats på det här sättet och fått lida så oerhört, bara för att nån eller några inte kunnat lyfta på en telefonlur. När hjälpen äntligen kom, (inte tack vare hemtjänsten) var det för sent.

Vi anar vilket hemtjänstföretag det här gäller, men väljer att dubbelkontollera uppgiften innan vi går ut med det.

Vi är mycket kritiska till att ett hemtjänstföretag inte kan göra så lite som att lyfta på luren då ett djur far illa. Det hemtjänstföretaget förtjänar inte att ta hand om våra gamla och sjuka.


onsdag 22 juni 2016

Kaatten Inka på Södertälje Katthem berättar

 Hej, det är Inka på Södertälje Katthem.

Igår fick ni ju veta att det är jag som ska bli ny bloggkatt. Idag tänkte jag börja berätta min historia.

Min mamma födde mig ute. Det var regnigt och kallt så hon letade efter nånstans där vi kunde få skydd och värme. Efter en tid hittade hon ett hus där vi fick komma in. Det bodde väldigt många katter där redan, men vad hade vi för val?

Det var inte så rent och det luktade starkt av avföring och smuts. Mannen som bodde i huset gav oss mat, fast det var inte kattmat, utan hundmat. Han hade nämligen flera hundar också. Mamma åt av det, för det fanns inget annat, och försökte se till att jag fick dia henne så mycket som möjligt. Men det var inte så lätt för mamma blev magrare och magrare och mådde inte alls bra.

Jag var ju så liten så jag förstod inte då att det var nåt tokigt med alltihop. Jag hade ju många kompisar att leka med. Vi växte ganska sakta och så småningom började jag inse att vi inte heller mådde så bra.

Vad var det som hände egentligen?

tisdag 21 juni 2016

Hej, jag heter Inka och bor på Södertälje Katthem.

Jag vet inte riktigt vad jag gett mig in i. Det var Miranda som jamade åt mig att jag skulle bli hennes efterträdare som bloggkatt.  Aldrig i livet, jamade jag.

Då spände Miranda ögonen i mig och sa, du har en historia att berätta. Den ska du berätta för alla som vill läsa vår blogg.

Då förstod jag att det inte var nån idé att jama nej, så nu är jag bloggkatt.

Jag kommer börja berätta min historia i morgon. Ni som läst bloggen tidigare förstår nog att det inte är så rolig läsning i början, men jag kan ju inte blunda för sanningen.

måndag 20 juni 2016

Blogghjälpen har ordet

Jaha, så sitter man här igen med en tår i ögat och ett leende på läpparna  - samtidigt.

Jag tänker tillbaka. Tänker på när Miranda kom till katthemmet. Hon var vettskrämd, mager och dessutom dräktig. Det är ingen bra kombination alls. Hon födde sina ungar men var fortfarande väldigt rädd. Vi märkte tydligt att hon blivit illa behandlad innan hon kom till oss. Ingen fick klappa Miranda, då fräste hon åt oss.

Ungarna växte och fick egna hem. Kvar blev Miranda. Strax före årsskiftet blev hon min bloggkatt. Jag visste att, liksom alla tidigare bloggkatter, skulle hon få ett hem så småningom, men jag var inställd på att det kunde ta tid. Människor är ofta inte intresserade av att ta hand om en katt som är så rädd att den fräser åt en.

Så småningom började en av våra volontärer ta särskilt hand om Miranda. Efter mödosamt arbete började hon kunna ge Miranda mat från handen. Det var ett stort framsteg. Efter det kunde även andra mata Miranda genom att lägga godsaker i handen. En dag berättade volontären att hon kunde klappa Miranda! Vilket genombrott!

Sen gick det fort. Alla som gick in lugnt till Miranda fick klappa henne. Hon verkade till och med njuta av det. Men fortfarande var det ingen som visade intresse för att vilja ge henne ett för-alltid-hem. Ganska märkligt, men jag visste att en dag...

Så, en dag kom jag tilll katthemmet. Nån sa "Miranda har fått en intresseanmälan". Jag blev glad, men lite misstänksam också. Undrade vem det var som äntlligen uppfattat vilken fin katt hon var. Jag tänkte "måtte det inte vara fel människa som vill ha denna fina katt". Det tänker jag egentligen alltid när nån visar intresse för nån katt, men när det gäller nån med Mirandas historia blir tanken än mer påtaglig. "Det får bara inte bli fel".

Så berättade man vem som skrivit intresseanmälan på henne. VOLONTÄREN! Då bliev jag alldelels lugn och väldigt, väldigt glad. Bättre hem kan hon inte få. Tänk att efter drygt 10 månader på katthemmet var det äntligen Mirandas tur att få ett hem.

Som alla förstår skapar man ett tätt förhållande till en katt man träffar ofta och skriver om dagligen i ett drygt halvår. Känslan när Miranda satt i sin bur för att följa med matte hem - den är nästan obeskrivlig. Värme, saknad, glädje, spänning - ja många känslor är det.

Nu har hon bott några dygn i sitt nya hem med två bröder. De ska alla vänja sig vid den nya situationen, men av de rapporter som hittills influtit kommer det gå bra.

I morgon kommer jag att presentera Mirandas efterträdare. Det är förstås också en katt som haft det tufft. Hjälper ni den katten också till ett nytt hem genom att ge kommentarer och uppmuntran?