Katterna Findus och Falaffel berättar

Hej, det är Falaffel och Findus på Södertälje Katthem. (Om ni undrar vem det är som ligger bredvid mig (Falaffel) i korgen så är det vår kompis Petronella).

Det började så småningom bli lite kallare och råare på kvällarna. En dag såg vi mamma komma med nya små ungar, syskon till oss alltså. Vi tyckte mamma såg lite trött och sliten ut, men hon tog väl hand om ungarna. Det var faktiskt sista gången vi såg mamma. Vi hoppas hon har det bra, men vi befarar att hon går där ute fortfarande och kanske har fått ännu fler ungar.

En dag kom grannen till tanten över och sa att hon ville själv ringa till katthemmet och be att vi fick komma dit. Vi blev så klart oroliga. Vad var katthemmet för nåt? Vad skulle vi göra där? Fanns det elakingar där? Det var många frågor som dök upp. Vi bestämde oss för att vara försiktiga och inte låta oss fångas in och åka till katthemmet.

Det gick några dagar till. Grannen hade nu varit på tomten och försökt locka oss till sig. Men vi var inte så dumma att vi lät oss luras. Strategin var: ingen infångning!

Hur det gick berättar vi mer om i morgon.

Findus och Falaffel

Katterna Falaffel och Findus berättar

Hej, det är Falaffel och Findus på Södertälje Katthem.



Igår berättade vi ju om de där killarna som fick tag i oss och som vi bet för att komma loss. Vi frågade blogghjälpen innan vi skrev det där om hon tyckte det var OK att vi skrev att vi bet den där elakingen. Vi var rädda att människor skulle tro att vi var bitska och elaka katter. Då sa blogghjälpen att vi ju inte har bitit nån på katthemmet och att vi bet för att vi bokstavligen talat var livrädda och då är det OK att göra vad man kan för att rädda sig tyckte blogghjälpen. När vi inte är livrädda är vi ju jättesnälla sa hon.

Nu hoppas vi att både vi och alla andra katter slipper såna upplevelser i framtiden. Fast elaka människor finns det ju alltid, så det gäller att hålla sig undan.

Vi sprang ofta och lekte på tomten hos tanten och hon gav oss mat. Grannen var där några gånger och sa åt tanten att ju längre du dröjer med att lämna in katterna till katthemmet, desto svårare får de att vänja sig vid människor.

Men tanten sa att hon tyckte det var så roligt att vi lekte på hennes gräsmatta så hon ville inte lämna in oss. Vi tyckte ju också det var kul där och vi tänkte ju inte så mycket på framtiden. Och förresten, vad hade vi för val. Vi kunde ju inte gå till katthemmet och ringa på själva och be att få komma in.

Vi berättar mer i morgon.

Katterna Findu och Falaffel berättar

Hej, det är Falaffel och Findus på Södertälje Katthem.

Dagarna gick och vi blev lite stadigare på benen för varje dag. En dag sa mamma till oss att nu måste vi försöka klara oss själva. Det var nämligen så att mamma skulle ha nya ungar och då kunde hon inte ta hand om oss också.

Vi blev förstås ledsna men vi visste ju också att så går det till i kattvärlden. Mamma kunde ju inte ta hand om hur många katter som helst. Nu fick vi börja ta ansvar för oss själva på allvar.

Vi tyckte det gick ganska bra, för det var sommar och varmt och tanten som gav oss mat fortsatte med det. Vi fick fortfarande inte komma in i huset, men vi tyckte det var lika bra för vi var ju jätterädda för tanten. Det var bara maten vi tyckte var bra. Så fort hon närmade sig oss sprang vi iväg.

En dag kom det några killar springande på ängen där vi var. En av dem sprang fram till oss och vi hann inte undan. Han tog oss i var sin hand och höll upp oss högt i luften och så skrek han till kompisarna: titta här. De här kan vi väl ha lite kul med!

Vi skakade som bara den och försökte göra oss fria. Rätt som det var skrek han högt och släppte oss på marken. Vi sprang allt vi kunde och gömde oss under en trappa. Då berättade Findus att han hade bitit killen i handen det värsta han kunde och att det hade börjat blöda i handen. Det var då killen skrek och tappade oss.

Den gången hade vi mer tur än killen.

Vi berättar mer i morgon.

Findus och Falaffel.

Katterna Falaffel och Findus berättar

Hej, det är Falaffel och Findus på Södertälje Katthem.



När vi vaknade nästa dag var vi jättehungriga igen. Mamma hade gått iväg, antagligen för att leta efter nåt att äta.

Vi sprang ut på gräsmattan för att se om det fanns nåt ätbart där. Då kom tanten från huset ut och ropade på oss. Vi vågade inte gå fram för det hade ju mamma varnat oss för. Men tanten gick in igen och kom ut strax därefter med ett fat med mat. Hon stod kvar och lockade på oss, men vi vågade inte gå fram medan hon stod kvar. Då backade hon in i huset och vi vågade gå fram och äta.

När vi ätit klart började vi leka på gräsmattan. Tanten kom ut och ropade till nån granne att hon skulle komma och se hur söta vi var. När grannen kom hörde vi att hon sa att hon tyckte att tanten endera skulle ta hand om oss och ta in oss, eller också skulle hon kontakta katthemmet och be dem ta hand om oss. Annars riskerar du ju att de blir vildkatter för de måste ju vänja sig vid mänsklig kontakt innan de blir för stora, sa hon.

Men då sa tanten att hon inte ville ha in oss, och att hon skulle kontakta katthemmet senare, för vi var ju så söta att titta på.

Vi förstod inte riktigt det där, men det lät lite konstigt.

Vi berättar mer i morgon.
Falaffel och Findus.

Katterna Findus och Fallafel berättar

Hej, det är Falaffel och Findus på Södertälje Katthem.

Som tur var blev mamma snart bättre och ömheten i bakbenen avtog. Det var tur. För annars hade hon ju inte kunnat leta efter mat vare sig till sig själv eller till oss. Vi var ju så små så vi kunde nätt och jämt gå.
Dagarna gick och det började bli lite varmare ute. Mamma var ofta trött och vi började bli lite oroliga för henne.

Så en dag fick vi följa med mamma till ett ställe där det fanns ett hus. Vi sprang och lekte utanför huset. Plötsligt kom det ut en människa som skrek ”men OJ så söta kattungar!”. Vi blev jätterädda och gömde oss i en buske. Människan kom efter, men vi hade krupit in så långt så hon kunde inte nå oss.

På kvällen ställde hon ut en tallrik med mat på. Mamma sa till oss att vi fick äta av maten, men att vi måste se upp för människorna. De kanske inte är så snälla som de verkar sa hon. Var på er vakt!

När människan gått in i huset smög vi oss fram och åt upp all mat. Det smakade jättegott. När vi ätit upp sprang vi tillbaka till vårt gömställe och somnade.

Vi berättar mer i morgon.

Katterna Falffel och Findus berättar

Hej, det är Falaffel och Findus på Södertälje Katthem.



Igår började vi ju blogga lite grann om oss. Vi, Falaffel och Findus är bröder som ni kanske förstått. Först tänkte vi berätta lite om vår mamma. Hon bodde hos en gubbe. Han hade flera katter som han inte brydde sig om nåt vidare. När mamma fött oss tyckte han att vi blev för många så vi blev ivägkörda och fick inte komma in i lägenheten mer. Det måste varit jättejobbigt för mamma att ta hand om oss som var så små. Nån hjälp fick hon knappt från nån.

Mamma var alltid snäll mot oss, trots att hon fick slita så för att vi skulle få mat och en någorlunda trygg uppväxt. Hon brukade leta upp nåt förråd eller liknande där vi kunde krypa in för att värma oss och få vara ifred. Ni kanske kan tänka er själva hur hon kände det. Svårt att få nån mat så att hon kunde ge oss mat, svårt att hitta nån värme, alltid vara på sin vakt mot elaka människor som verkade tycka det var roligt att vara dumma mot katter.

En gång när vi låg i en buske och mamma var ute oför att skaffa mat, såg vi att hon blev sparkad av en människa. När hon kom fram till oss sa hon att vi måste lova henne att akta oss för människor. Ni såg vad som kan hända, sa hon. Vi förstod att vi måste hålla oss undan människor till varje pris, annars kanske vi också skulle bli misshandlade.

Vi berättar mer i morgon.

Falaffel och Findus

Katterna Falaffel och Findus berättar

Hej, vi heter Falaffel och Findus och bor på Södertälje Katthem.

Vi ska bli nya loggkatter här på Södertälje Katthem. Vi vet inte alls hur man loggar. Nu hör vi att blogghjälpen säger att det heter bloggar. Aha, då förstår vi varför hon heter blogghjälpen. Det har vi undrat nämligen.

Igår kom hon in och pratade med oss. Vi var lite förberedda på det, för vår kompis Sotis talade med oss innan han åkte till sitt nya hem om att han tyckte vi skulle be att få bli bloggkatter efter honom. Han sa att det ju gått bra för honom att hitta ett hem och kanske skulle det gå lättare för oss också om vi syntes lite mer. Det gör man ju om man loggar, nej bloggar menar vi.

Även om vi är lite nervösa så tycker vi det ska bli jättespännande. Vi är inte precis vana vid att människor hjälper oss, annat än här på katthemmet, så om sanningen ska fram är vi nog lite undrande över hur det här ska gå. Men blogghjälpen har sagt att hon ska hjälpa oss så mycket hon kan. Det tycker vi låter bra. Efter att vi har diskuterat med varandra har vi kommit fram till att vi knappast har nåt att förlora.

Sotis har sagt att det är viktigt att man börjar med att presentera sig. Det ska vi göra mer ingående i morgon. Sen ska ni få höra vår historia. Vi hoppas ni följer och stöttar oss på samma snälla sätt som ni stöttat Sotis och alla andra bloggkatter på katthemmet, även om historien inte är så kul alla gånger.

Falaffel och Findus

Blogghjälpen Kattson skriver

Hej alla som läser Kattsons blogg från Södertälje Katthem.

Blogghjälpens vana otrogen väljer hon idag att svara alla som kommenterat gårdagens blogg i ett enda svar. Jag vänder mig alltså till Zoe, Brittmari och f d katthemskatterna i Örebro, Sippo, Skat-Ann, Findus-Isak- Rasmus, Trassla, Joachim Fransson, Gucci Kat &- Iggy Katt, Mari, Victoria-Beata-Doris + Doris 6 små kattungar, Alice (Madonna), Mimmi-Chicko-Tarzan-Sessan, Imma och Klosterkatterna, Nea theCat, Dui och Deco, Wikki, Karin-David,Kia-Baileys (hoppas jag inte glömt någon).

Jag visste att jag har haft turen att få många som följer och kommenterar min blogg regelbundet, men att det var så många som ännu inte verkar ha tröttnat på att höra om stackars katters berättelser var ändå lite överraskande. Det är så klart även glädjande, eftersom tanken med bloggen från första början varit, och fortfarande är, att uppmärksamma människor på att det finns många katter som behandlas illa och att kunna hjälpa dessa katter att få ett bra hem. Jag vet att flera katter fått ett hem genom att ägarna läst bloggen. Om man ska nämna ett av de mer ”spektakulära” fallen är det väl Majsan och Jenny som fick ett kanonhem ända borta i Otterbäcken.

Även om det är svårt att variera bloggen, eftersom det ju inte händer så där väldigt mycket på katthemmet, så verkar det som om många ändå tycker det är bra att den finns. Jag vill ju hjälpa så många katter som möjligt att få ett bra hem och jag vill få folk att ändra inställningen som många har, att ”en katt klarar sig alltid”. Vi som tycker om katter och som har sett hur många av dem fått lida, vet att detta inte är sant.

Summa summarum: ikväll blir det ”taktiksnack” med Kattsons nya bloggkatter och i morgon börjar vi berätta deras historia.

Till dess: trevlig helg med mycket mys med era katter, hundar och andra.

Kattson

Katten Sotis berättar

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.

Natten blev precis som jag trodde. Mycket jamande om hur vi skulle få det i vårt nya hem. Så fort nån slumrade till lite var det nån annan som sa, …men tänk om vi… eller …undrar om…

Så höll det på hela natten. Redan när första passet på katthemmet kom vid åttatiden hade vi packat all våra saker och satt och väntade. En av tjejerna skrattade lite åt oss och sa att vi skulle ta det lugnt och äta frukost och sova för matte kommer inte och hämtar er förrän på eftermiddagen.

Vi titta på varandra och sa (så att hon inte hörde) är hon inte riktigt klok? Ta det lugnt? Sova? Nu? Äta kunde vi väl göra, men sen gällde det att vara helskärpt så vi inte missade när matte kom.

Strax före tre kom blogghjälpen in i vår bur. Hon hade en stor och en liten bur med sig som hon satte på golvet. Strax efter kom våran matte. Hon gick fram till min kompis som är så rädd som jag berättade om igår. Matte sträckte fram handen och lät henne lukta lite på den, sen strök hon henne sakta över huvudet. Och kan ni tänka er att hon låg alldeles still! Sedan tog matte henne i famnen och det gick bra det också.

Sen fick jag och en av mina andra kompisar gå in i den stora buren. Jag protesterade lite, men då tog dom mig i en handduk och la in mig. Där satt redan min kompis. Hon är jättecool så det kändes tryggt att sitta hos henne.

Sen gick blogghjälpen och matte in i ett annat rum och hämtade en fjärde kompis som också ska till vårt hem. Sen var det äntligen dags för avfärd. Vi jamade alla fyra om vad vi tyckte om att åka bil, men matte sa att det inte var farligt och att vi skulle få det bra. Då blev vi lite lugnare.

Nu kan jag inte berätta mer om mitt nya liv för nu har inte blogghjälpen och jag den där nästan dagliga kontakten som vi haft tidigare. Men jag tror det här kommer bli jättetoppen. Hoppas vi hörs framöver, och tack för att ni stöttat mig och mina kompisar.

Blogghjälpen är lite tveksam om hon ska fortsätta bloggandet från katthemmet. Hon har en känsla av att många kanske tycker det är lite tjatigt att läsa om allt elände som vi katter råkat ut för. Det är ju ofta ganska likartade historier tyvärr. Vi för se hur det blir.

Hej Då.

Sotis

Katten Sotis berättar

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.



Nu är jag tillbaka igen efter gårdagens rapport från Madonna.

Idag har blogghjälpen varit på utflykt till landet. Hon var alltså på besök i mitt nya hem! Vi kommer att få bo i ett stort hus och där bor redan en snäll vovve. Utanför finns lagård med kor och hästar bland annat. Det finns även särskilda lagårdskatter. De har en speciell utbildning som inte vi har, så de brukar bo i stallet. Det ska inte vi göra, fast vi får gå dit och titta om vi vill. Fast inte direkt. Vi måste vara inne åtminstone nån månad först så vi vet var vi bor.

Men sen, lagom till det blir sol och sommar, får vi gå ut och in så mycket vi vill. Fast vi får vara inne också om vi hellre vill det.

En av mina kompisar som ska flytta med, har liksom jag, aldrig haft nåt riktigt eget hem. Vi har bara haft katthemmet som hem. Hon är fortfarande lite rädd av sig, men idag har blogghjälpen fått smeka henne flera gånger utan att hon ryggade tillbaka. Då blev blogghjälpen glad må ni tro. Fast nu kommer det ju hända så mycket i både hennes och mitt liv, så det kan hända att vi blir lite räddare ett tag, men sen kommer vi nog att tycka att livet är toppen.

Ni kanske undra hur länge vi får vänta på att åka hem? En hel natt! Det kommer nog bara att bli en massa snack i vår bur i natt och väldigt lite sömn, för i morgon eftermiddag kommer matte och hämtar oss.

Berättar mer i morgon.

Sotis

Katten Sotis lånar ut bloggen till Madonna

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.

Idag känner ni nog inte igen bilderna på mig? Men ni kanske känner igen katten på två av de andra bilderna? Just det, Madonna, vår förra bloggkompis. Det är också en bild på hennes nya kompis Wilma.

Trots allt som har hänt de senaste dagarna har jag lånat ut bloggen idag till Wilma och hennes matte. Ni kan läsa här vad de berättar.

Imorgon är jag tillbaka igen.

Sotis

Solskenskatt: Alice (Madonna)

Hej!

Här kommer en hälsning från Alice (Madonna).


Allt har gått förvånansvärt bra! Alice börjar känna sig mer och mer hemma och drar fram som en liten virvelvind i lägenheten nu. Busig som en liten kattunge och full med energi.

Hon har börjat hitta sina favoritställen och även leksaker. Rasselråttor och studsbollar är helt oemotståndliga….

Det har även gått bra med Wilma. Hon har accepterat Alice, men Alice har inte riktigt fått kontakt med henne än, fast hon gör upprepade försök varje dag…. Wilma behöver lite mer tid innan hon släpper nykomlingen inpå livet. Men det har inte varit ett enda gruff, bara lite fräs och morr de första dagarna från Wilma. Så jag är helt säker på att de kommer bli goda kompisar, det har ju trots allt bara gått 2.5 vecka än.

Tyvärr har jag inte lyckats få en bild på dem tillsammans, men de ligger ofta och sover middag på sängen bara en liten bit ifrån varandra.

Alice är en stooor kelgris som kan gosa hur länge som helst. Jag har blivit överfallen den här veckan när jag kommit hem på kvällarna efter jobbet. Då kräver hon att få gosa det första hon gör.

Ni får hälsa alla att Alice (Madonna) mår jättebra och trivs här hos Wilma och mig! Och tack för att vi fått en alldeles bedårande katt av er!

Hjärtliga hälsningar från
Matte Eva, Alice och Wilma

Katten Sotis berättar

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.


Idag vet jag visst inte vilken tass jag ska stå på. Och inte vet jag hur jag ska hålla svansen heller. För nu har nämligen det hänt att jag har fått en INTRESSEANMÄLAN. YIPEEEEEEEEEEEE!

Först ska naturligtvis hembesök göras i mitt nya hem, men jag håller tassarna så jag nästan inte kan gå på dem för att allt ska gå bra. Hembesöket görs på onsdag.

Om allt går bra, så stannar det inte bara vid att jag får ett eget hem må ni tro. Nä, tre av mina kompisar här på katthemmet får också följa med! Vi ska bo på en bondgård där vi får springa ut och in så mycket vi vill. Fast vi ska inte vara lagårdskatter. Såna finns redan på gården och de vill inte gå in i huset och gosa. Fast det vill vi.

Nu kan jag knappast tänka en enda vettig tanke. Det är rena karusellen i skallen på mig.

Och ni, lova att hålla tassarna på onsdag så hembesöket går bra.

Jag berättar mer i morgon.

Sotis

Katten Sotis berättar

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.



Nu har det nyss varit öppet hus här på katthemmet. Det var inte så många som kom, men några av mina kompisar fick intresseanmälningar i alla fall. Hoppas det går bra och att de får ett toppenhem. Det tycker jag alla katter är värda.

Nu när det börjar bli lite ljust ute ser det ju ännu roligare ut att få ett eget hem. Fast det är klart, det är ju många som överger sina katter nu också. Så fort det börjar bli vår och sommar kommer en del plötsligt på att de ska på semester och då passar det inte längre med en katt. Det är väldigt konstigt att andra familjemedlemmar får stanna i familjen, men inte katten.

När jag tycker det är lite tråkigt här brukar jag tänka att det är i alla fall bättre att vara här och bli omhändertagen än att springa omkring ute utan nån som bryr sig om en. Det har jag varit med om tillräckligt i mitt liv, och det hoppas jag slippa uppleva nån mer gång.

Fast sen finns det ju många som tar väldigt väl hand om sin katt också. En sån människa vill jag ha.

Jag berättar mer i morgon.
Sotis

Katten Sotis berättar

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.




Idag har vi fått extra godis. Det tycker jag är jättebra.

Egentligen skulle man få extra godis varje dag tycker jag, men då kanske man inte skulle uppskatta det så mycket efter en tid. Så det kanske är bäst att man bara får det ibland…

Annars talar man här mycket om nåt askmoln som visst är ute i luften. Det låter ju jättekonstigt. Men inget ont som inte har nåt gott med sig. De katter som har mattar och hussar som skulle ut och flyga kan ju glädja sig åt att de nu stannar hemma istället. Värre är det ju förstås för de katter vars mattar och hussar redan åkt och skulle åka hem nu. De kanske får vänta ytterligare på att de kommer.

Jag tycker faktiskt att man skulle förbjuda såna där askmoln. De bara förstör, så varför ska de få sväva fritt. Vi katter däremot förstör inte, utan vi gör allt vi kan för att våra människor ska ha det bra. Det borde vissa personer inse, och ta hand om oss. Det tycker i alla fall jag.

Sotis

Katten Sotis berättar

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.



Nu har jag haft besök av blogghjälpen igen. Hon kom in och satte sig hos oss, men då hoppade en av mina kompisar upp i hennes knä innan jag hann hoppa dit, så jag fick sitta bredvid på golvet och bli klappad. Det gick ju ganska bra det också, men jag tycker det är mysigare att sitta i knät.

Blogghjälpen sa att hon önskade att hon haft ett par armar och ett par händer till så hon hade kunna klappa oss alla tre på en gång.

Så fort kompisen hoppade ner hoppade jag upp. Sen satt vi en lång stund och myste. Nästa gång blogghjälpen kommer ska jag vara mer på alerten och hoppa upp först i hennes knä.

Annars har det inte hänt så mycket är på katthemmet idag. En av mina kompisar fick flytta ut från karantän och sitter nu i grannburen. I början var hon lite avvaktande mot den katten som redan fanns där, men efter ett tag så tyckte de att det var ganska bra med sällskap båda två.

Nu måste alla hålla tassarna för att det kommer jättemånga snälla människor hit på söndag när vi har öppet hus. Nu är vi många katter här som behöver ett bra hem. Om ni känner nån som kan och vill ta hand om en katt så kan ni väl skicka hit dem?

Sotis

Katten Sotis berättar

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.



Idag tänkte jag som omväxling inte berätta om mig själv, utan om en annan katt här.

Den katten hittades häromdagen inlåst i en transportbur på ett motionsspår i stan. Hur länge han suttit där vet vi inte, men det är ju inte klokt att han ens fått sitta en enda sekund där tycker jag.

Tänk om nån inte skulle vilja ha den människan utan stängde in den i en bur utan möjlighet att ta sig ur och utan mat och vatten och bar iväg buren nånstans där man inte kan vara säker på när det kommer nån och ser en. Det kanske inte vore så kul?

Nu finns den här katten hos oss på katthemmet och får förstås både mat och vatten och allt annat som vi katter behöver. Ja, inte allt annat förstås, för nåt eget hem har den ju ännu inte fått och det behöver vi ju också.

Man skulle ju kunna tro att vi alltid har en plats över för såna här fall, men sanningen är den att det för det första alltid är nån annan katt som står på kö som får vänta ännu längre på att komma in, för det andra ofta är så att nån av de snälla människor som jobbar här öppnar sitt hem för nån av de andra katterna som finns här så att nykomlingen ska få plats. Men den som lämnar en katt på det där viset gör det verkligen enkelt för sig själv genom att låta andra lösa problemen åt dem.

Jag ville bara berätta för er att det fortfarande tycks finnas gott om dumsnutar som inte har en vettig känsla i kroppen utan kan behandla en levande varse hur som helst.

Både blogghjälpen och jag är jätteupprörda, och det tror jag att många av er som läser det här också är.

I morgon ska jag berätta om nåt annat.
Sotis

Katten Sotis berättar

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.

Nog är det konstigt vad som kan hända i en liten katts liv. Först blir man född, sen blir man utkastad utan att nån tar hand om en, sen blir man illa behandlad av människor som tycker man kan behandla en liten hemlös katt hur som helst, sen blir man omändertagen av snälla människor utan att man förstår att de menar en väl, sen hamnar man på ett katthem där man tror att alla är elaka för att så småningom förstå att det är snälla människor man hamnat hos. För att, förhoppningsvis, hamna hos snälla människor som vill ge en ett riktigt gott hem.

Visst är livet konstigt. Men kanske behöver det inte vara så tråkigt som jag trodde från början att det måste vara. Blogghjälpen säger att hon tror att mitt liv kommer att bli bra så småningom. Men vi måste ha lite tålamod. Allt sker inte så fort som man önskar. Men vi ger inte upp!

Sotis

Katten Sotis berättar

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.

Nu har ni fått läsa hur det gick till när jag kom till katthemmet och om min jobbiga resa innan jag vågade lita på människor. Jag tycker det är konstigt att en liten katt ska behöva vara så där rädd som jag var. Vem vinner något på det?

Nu är det människor inne i min bur varenda dag både morgon och kväll och ibland mitt på dagen också. Och kan ni tänka er – jag ser fram mot det! För några veckor sedan var jag ju dödsförskräckt om nån kom in i min bur och kröp ihop i ett hörn och väste. Idag är jag framme vid dörren och krafsar på den så fort nån kommer in i rummet så att de ska se mig och komma in och kela. I söndags fick jag ligga en lång stund i blogghjälpens knä medan hon klappade mig. Det hade inte gått för några veckor sedan, men nu tyckte jag det var jättemysigt. Och det tyckte blogghjälpen också.

Jag delar bur med två av mina bästa kompisar också, Julius och Jonatan. Blogghjälpen brukar säga att det är tur att jag har lite vitt på överläppen för annars skulle det vara jättesvårt att skilja oss åt. Så lika är vi.

Jag ska berätta mer i morgon.

Sotis

Katten Sotis berättar

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.



När den där tjejen hade klappat mig en stund gick jag åt sidan. Det får ju inte bli hur mycket som helst på en gång. Men när hon gått låg jag en lång stund och tänkte på hur det hade känts när hon klappade mig. Det var ju riktigt njutbart! Och det gjorde ju inte alls ont heller.

Nästa dag när en annan tjej kom in i buren och skulle städa klappade hon de båda andra katterna som fanns i min bur men inte mig. Då blev jag lite ledsen, men jag sa inget.

Nästa dag kom både den tjejen som inte klappat mig dagen innan och den tjej som hade klappat mig dagen före den in i buren. Hon som hade klappat mig böjde sig fram och klappade mig igen. Och jag låg kvar och varken fräste eller slog med tassen. Men vad har hänt? frågade den tjejen som inte hade klappat mig. Kan man klappa Sotis utan att han bits eller fräser? Då svarade den andra tjejen javisst, vill du prova?

Och så klappade hon mig också, och jag låg fortfarande alldeles stilla och lät mig klappas. Jag var knappt rädd alls.

Sen gick det bättre och bättre och en dag började jag till och med självmant gå fram till de som kom in i buren.

Mer om det i morgon

Sotis

Katten Sotis berättar

Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem.

Det där såret jag hade på halsen läkte så småningom. Värre var det medmin rädsla. Den gick inte över i brådrasket. Men när de hade klappat mig med handske på flera gånger började jag undra varför det inte gjorde ont längre. Skulle de inte göra mig illa? Var det inte det som var meningen så fort man rörde en katt?

Jag blev inte klok på det där. Men efter en ganska lång tid började jag förstå att alla människor faktiskt inte ville slå mig. Här på katthemmet fanns ingen som hade slagit mig en enda gång. Lite misshandel var det förstås när jag blev stucken i pälsen några gånger, men så småningom började jag faktiskt tro att de inte gjorde det för att skada mig.

En dag när en av tjejerna kom in i min bur för att städa tänkte jag att jag skulle vara jättemodig. Jag gick nämligen inte och gömde mig, utan låg kvar på min dyna. Tjejen gick långsamt fram och strök mig över huvudet, samtidigt som hon talade lågt till mig. Jag ryggade förstås tillbaka lite, men jag stack inte iväg.

Hur det gick sen får ni höra mer om i morgon.

Sotis