Nu tänkte jag börja berätta lite om mitt liv och hur det var både innan och efter jag kom till katthemmet.
Min mamma bodde ute och var en så kallad skyggis. Som ni säkert förstår blev inte de ungar hon födde - och vi var många - sociala heller. Vi fick ju inte nån bra start i livet, kan man säga. Att rusa allt vi kunde när vi såg en människa hörde till vardagen. Jag kan nog säga att det var befogat många gånger!
I närheten av där vi höll till fanns det människor som matade oss ibland. Vi vågade inte gå nära, utan sprang fram och åt snabbt när de hade gått undan. Sen sprang vi lika snabbt därifrån igen. Det var ett tufft liv och det var det liv jag trodde jag skulle leva jämt.
Om det var roligt? Nä, det kan man verkligen inte säga, men vi visste inte nåt annat. En stackars skygg katt har inget värde i mångas värld. Kanske var det så mitt liv skulle bli - att alltid behöva slåss för maten och ständigt vara rädd?
Förstår att ni var skygga! Hur ska man kunna vara något annat?
SvaraRaderaBra att ni fick mat även om det var läskigt. Nosbuffar
Dui och Deco, nä, nåt annat än att vara rädd existerade inte.
RaderaUsch, vilket liv. Vi ser fram emot fortsättningen och hur du kom till katthemmet.
SvaraRaderaÄr du fortfarande skygg? Du ser litet ledsen ut på bilden, men jag tycker du är en alldeles fantasstiskt fin liten katt.
Nospuss
Anonym, ja, det livet var inte roligt, det kan jag jama. Jag fortsätter berätta hur jag har det snart.
RaderaInte konstigt att ni var skygga med tanke på att ni ju inte visste vilka tvåbeningar som var snälla och vilka som var elaka. Tyvärr finns det ju många av den sistnämnda sorten. Samtidigt var ni ju tvungna att få mat i era magar. Att vara hungrig och rädd är ingen bra start på livet och verkligen ingen bra fortsättning heller.
SvaraRaderaNospuss
Björn, nä du har så rätt - rädd och hungrig är jättedåligt.
RaderaMarie, vi önskar också att ingen katt behöver ha det som jag och mina kompisar hade det. Men tyvärr är det väldigt många som fortfarande har det eländigt.
SvaraRadera