Den där tvåbeningen som jag berättade om igår, kom mycket riktigt tillbaka. Hon la sig på knä framför vår buske och sträckte in handen. Jag reagerade blixtsnabbt och klippte till henne med tassen!
Hon drog åt sig handen, men sa att hon inte ville skada oss. Ha! Det ville hon att vi skulle tro på? Inte jag i alla fall.
Konstigt nog satt den här människan kvar. Hon fortsatte tala med oss, men jag var på min vakt! Jag hade minsann lärt mig hurdana tvåbeningar var.
När tvåbeningen gått kom mamma tillbaka till oss. Det kändes skönt och vi fick mat.
Vi jamade att det hade varit en tvåbening på besök. Jag vet, jamade mamma. Jag såg henne, men ville inte gå fram när hon var kvar.
Vi jamade att hon sagt att hon skulle komma tillbaka igen. Mamma så orolig ut.
Tur att det kom en snäll tvåbening. Men det kunde ju inte ni veta och då är det bra att försvara sig!
SvaraRaderaDet är lite svårt att skilja på snälla och dumma tvåbeningar. Det tycker jag fortfarande, fast det går lättare och lättare.
RaderaBra att du sa i från å klippte till, vad annat kunde ni göra när ni var ensamma utan mamma! Måste varit superläskigt??
SvaraRaderaSven, jam, vi var jätterädda allihop!
Radera