Ni som följt mig på bloggen har nog förstått att mina människor packade ihop hemmet och flyttade utan mig. Det brydde sig inte om hur jag fick det.
Det var kallt ute när de åkte. Jag hade ingenstans att gå in längre. Ingen mat heller och andra katter ville inte att jag skulle komma till deras områden, så det blev en del bråk om det också. Blogghjälpen säger att det syns på mina öron. De är lite fransiga.
När jag väl började förstå att mina människor inte skulle komma tillbaka för att hämta mig var jag ju tvungen att leta efter mat själv. Det var minsann inte så lätt. Jag var hungrig jämt, men det var det ingen som brydde sig om.
Kallt var det också. Till slut hittade jag en altan att krypa in under. Det bodde en familj i huset med altanen. Jag försökte få komma in där, men de hade flera katter själva så de kunde inte ta in mig också. De gav mig i alla fall mat ibland. Ofta frös maten innan jag hunnit äta upp den, för jag var ju ofta ute på jakt. Men hellre frusen mat än ingen alls.
Gulle dig Bobo - hoppas att din räddning kom snart!! Jag minns hur det kändes att leta mat i iskalla februari!
SvaraRaderaMassor av nosbuffs till dig, å hoppas du får något gott i kväll som fredagsmysmat!
Sven, du och jag är ju tyvärr inte de enda som vet hur det är att leta mat i snö och kyla.
RaderaBlir så ledsna och förtvivlade, glad att grannarna såg dig i alla fall även om ingen ska behöva vara med om det du var med om. Tröstbuffar
SvaraRaderaDui och Deco, nä ingen ska behöva ha det som jag, och många andra katter, haft det.
RaderaTänk att inte ha en dörr att komma in igenom, in i värmen...en matskål som väntar...jag kan inte föreställa mig hur hemskt det måste vara...tack och lov att du varken behöver frysa eller vara hungrig nu!
SvaraRaderaGustav, har man inte varit med om det - vilket ingen bör ha varit - så kan man inte föreställa sig hur hemskt det är.
RaderaDin stackare, inte ens maten kunde du få njuta av ordentligt.
SvaraRaderaSippo, nä, det smakade inte så gott, men det var i alla fall mat.
RaderaVarken jag eller min matte kan fatta hur man bara kan lämna en familjemedlem så där som dina människor gjorde !
SvaraRadera