Så var det dags igen för de där splittrade känslorna. Saknaden över lilla Samie blandas med glädjen över att han fått ett alldeles eget hem.
Varje gång jag tar mig an en ny bloggkatt tänker jag att "nu ska jag inte fästa mig alltför mycket vid den här katten". Så tänker jag - trots att jag vet att det kommer misslyckas. Jag tycker jag lär känna "mina" bloggkatter så väl så när det är dags att skiljas känns det alldeles tomt i hjärtat. Trots att syftet med bloggen är just att vi ska skiljas - de ska till ett eget hem, jag ska fortsätta kämpa för en annan katt.
Att få ha följt lilla Samie har, som alltid, varit en speciell resa. Redan när han och hans syster kom till katthemmet insåg man att Samie var en social liten kille som inte alls tyckte om att sitta i karantän (även om vi har fina burar där också). Han och hans syster hade dumpats alldeles intill en livligt trafikerad väg. Man undrar hur de som placerade dem där tänkte - eller inte tänkte. Var det meningen att de skulle bli överkörda? Det får vi aldrig veta.
Hans lilla mage mådde inte bra när han kom till oss, så han blev sittande länge i karantän. Varje dag talade han om att han ville ut därifrån.Så småningom blev magen bra igen och han kunde flytta ut i kattsalen. Vilken energi han spred omkring sig! Genast visste ALLA vem Samie var. Han var full i bus, kelig och helt oemotståndlig. Att det dröjde flera månader innan någon såg detta är märkligt. Men till slut kom de - de som nu ska bli omtasstagna av Samie.
I morgon kommer vi presentera nästa bloggkatt. Jag hoppas ni vill följa honom, (ja, det är en kille) på hans resa till ett alldeles eget hem?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Katten Hanina på Södertälje Katthem berättar
Hej, det är Hanina på Södertälje Katthem. Idag har jag tänkt på alla katter som drabbas av krig. Det är så klart hemskt för alla mänskor ock...
-
Hej, det är Hanina på Södertälje Katthem. Idag har jag tänkt på alla katter som drabbas av krig. Det är så klart hemskt för alla mänskor ock... -
Hej, det är Hanina på Södertälje Katthem. Idag får ni en bild på både Ubbe och mig. Jag ligger på min röda filt som jag fått av blogghjälpen... -
Hej, det är Sotis på Södertälje Katthem. Där låg jag alltså under en trappa. Jag frös, jag var hungrig, jag var jätterädd. Två tjejer lutade...
Vi kommer att sakna Samie vi med. Vi är så glada att han har fått komma hem! Tänk så många ni på katthemmet har gett möjligheten att hitta hem! Nosbuffar
SvaraRaderaDui och Deco, ja, vi är jätteglada för varje katt vi lyckas hitta ett bra hem till! Det är vår belöning.
RaderaJa visst är det blandade känslor varje gång en bloggkatt får ett eget hem. Vi saknar dem samtidigt som vi är så glada över att de äntligen kommer få det egna hemmet och all den kärlek och uppmärksamheten de så väl förtjänar. Ja som alla katter förtjänar! Vi ser med spinning fram emot att få lära känna nästa bloggkatt.
SvaraRadera*nosbuffar*
Alice, det vore konstigt om inte känslorna våre blandade när en liten kompis man lärt känna ska flytta till ett eget hem. Sånt är livet på ett katthem.
RaderaSjälvklart kommer vi att följa och stödja nästa bloggkatt också! Både klosterkatterna, gammelmatte och jag själv engagerar oss i varenda kisse som bloggar från Södertäljes katthem och vi gråter och skrattar tillsammans med dem. Ingen blir glömd, någonsin.
SvaraRaderaMen jag förstår dina känslor inför att först bli vän med en liten katt, för att sedan bli tvungen att skiljas. Vad hjälper det att det är hela meningen med alltsammans? Det har varit en smärtsam process att våga bli jourmatte, eftersom jag vill behålla, älska och vårda varenda katt som kommer inom mitt räckhåll... jag får hela tiden tala mig själv till rätta och förnya om och om igen insikten att jag gör det här för att ännu en katt och ännu en matte/husse skall få chansen att älska varandra för livet. Min roll är slut, när de möts... och så är det dags för nästa katt i raden. En katt i taget kämpar jag för dem allihop, precis som du och alla andra som engagerar sig i jourhem, på djurhem och i kolonier.
Tröst- och styrkekramar från sr. Carina, Klosterkatternas tjänarinna.
sr Carin och Klosterkatterna, jag tror att alla seriösa människor i "kattbranschen" brottas med samma problem. Man fäster sig vid en katt - önskar inget hellre än att den ska få ett bra hem - när den får det blir man både lite sorgsen och glad.
RaderaJa, det gick riktigt att känna när Samie skrev sin blogg vilken mysig 'liten' buskisse han är!! Hoppas att han nu får ett toppen liv, men rymma får han INTE!!
SvaraRaderaSvens matte, kanske tycker inte Samie alls att det är lika kul att rymma nu när han fått ett eget hem?
RaderaVi kommer också sakna Samie, men vi är såklart glada för hans för-alltid-hem.
SvaraRaderaSippo, jag tror du sammanfattar alla bloggläsares känslor.
RaderaFörstår så väl dina spittrade känslor. Det är så stort att du trots det fortsätter att ta övergivna katter till ditt hjärta och finner dig i att i din tur till slut bli övergiven. En tröst är att ditt arbete och ditt lidande definitivt inte är förgäves <3
SvaraRaderaKramar och tassklappar
Gunilla, Tasse och Simba, belöningen får jag varje gång en katt får ett bra hem. Det är värt mycket!
SvaraRaderaFörstår att det måste vara svårt att skiljas från "Bloggkatterna" även om det är syftet att dom just ska hitta sina egna hem.
SvaraRaderaJag och matte kommer också sakna Samie och håller tassarna att han ska trivas i sitt nya hem och inte smita ut på äventyr :)
Tassklappar o Nosbuffar