En katt på Södertälje Katthem bloggar

En katt på Södertälje Katthem bloggar
Södertälje Katthem

torsdagen den 31:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Idag har jag tagit det ganska lugnt. Jag har visserligen väldigt mycket att göra, men Sippo, som är en klok katt, sa till mig igår att jag inte skulle jobba för hårt, för då kanske jag blir sjuk och då kan jag ju inte hjälpa blogghjälpen alls. Det har han ju alldeles rätt i. Det är nog bättre att jag hjälper blogghjälpen med det som är allra viktigast. Just nu är det alltså riksorganisationen.


Jag har börjat tänka ut ett program som de kan följa. Fast det kan jag ju inte berätta om här ännu, dels för att det inte är klart, dels för att de som deltar i mötet måste tycka att det är bra. Därför är det viktigt att jag instruerar blogghjälpen precis hur hon ska säga så det inte blir några missförstånd. Det kan det nämligen lätt bli när blogghjälpen är i farten.

Sen läste jag nåt kul igår. Det var Gustav som berättade att i en kyrka där han bor skulle de ha en kattgudstjänst. Det var i och för sig en lite konstig sån eftersom inga katter fick närvara, inte ens Gustav, men temat på gudstjänsten skulle vara katter. Tänk om alla kyrkor i hela Sverige kunde ha en kattgudstjänst! Det ska jag föreslå.

onsdagen den 30:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Idag har jag funderat över att det finns väldigt många sätt att stödja oss katter som inte har nåt eget hem. Det finns också många sätt att göra så att människor fortsätter att behandla oss som slit-och-släng-”varor”.


Det är säkert många av er som har erfarenheter av att bli dåligt behandlade. Här på katthemmet, och på många andra katthem och hos många, många andra människor jobbas det hårt för att vi ska få det bättre. Det är ett hårt jobb. Ibland lyckas vi, ibland tyvärr inte. Jag ska berätta mer om mina funderingar kring detta så småningom.

På söndag ska flera katthem samlas för att försöka bilda en riksorganisation som ska jobba för att hjälpa oss. Jag hoppas det kommer att bli nåt bra av detta. Jag ska ge blogghjälpen goda råd om vad hon ska säga på mötet. Det är nog bäst, annars vet man ju inte vad som händer.

Mer om detta i morgon.

tisdagen den 29:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Igår jamade jag ju om att man skulle öppna en skola för dummisar där man lärde dem att bli snällisar istället. Flera av er som läser bloggen verkar tycka att det är en bra idé.

Däremot var det inte många som trodde att det fanns nån tillräckligt stor skola för alla elever som skulle behöva undervisning i ämnet.

Nåt som var väldigt intressant att få höra från Klosterkatterna var att det faktiskt redan finns en skola som undervisar om sånt här: http://www.rede.se/, som står för Respekt Empati Djur Etik. Fast det är bara för barn, och tyvärr är det ju många vuxna som borde gått den kursen redan som barn, som missat den.

Om vi hjälps åt att arbeta på att undervisa dummisar kanske vi kan åstadkomma nåt bra. Vi får jobba vidare, allihop.

måndagen den 28:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Blogghjälpen stödjer mig när jag säger att jag tycker man ska skaffa sig nåt meningsfullt att göra. Man kan inte bara sitta av tiden här. Visserligen har jag ju jobbet som rådgivare, men med den kattacitet jag har kan jag göra nåt annat också.


Som ni vet skrev jag tidigare att jag skulle börja jobba för att de som var dumma mot katter skulle sluta med det. Då skulle man egentligen behöva en stor skola där de fick gå hela dagarna ända tills de hade lärt sig att vara snälla mot katter.

Men blogghjälpen tror att det kan vara svårt att få tag på nån så stor skola, så jag får nog tänka ut nåt annat sätt att lära dummisarna att bli snälla. Kanske kan man dela ut stora plakat till dem. Jag tror jag kan få hjälp av min kompis Gustav att göra såna. Det skulle t e x kunna stå: jag har varit en dummis men tack vare Liljas kurs har jag blivit en snällis. Nu älskar jag katter.

Jag funderar vidare.

söndagen den 27:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Nu har det hänt så mycket flera dagar som jag måst sticka emellan med och berätta för er, så ni kanske har glömt vad jag egentligen höll på att berätta?

Det var ju så att vettisen kom in i vår bur och stack oss igen. Vettisen är egentligen en väldigt snäll tvåbening, men han har den där ovanan att han sticker oss. Det är synd och jag vet inte hur jag ska få honom att sluta heller. Och jag har sett att det inte bara är vi som råkar illa ut. Nädå, han sticker överallt i alla burar. Men andra tvåbeningar vågar han sig minsann inte på! Bara små försvarslösa katter.

Nåjam, nu har han hållit sig borta från vår bur ett tag. Han kanske märkte att vi inte var mottagliga sist, för då somnade vi ju inte. Då blev han nog snopen!

Nu har vi ju bott i vår bur ett tag och vi undrar så klart när det är vår tur att få ett eget hem. Blogghjälpen säger att allt får ta sin tid. Vi ska inte stressa fram nåt hem, utan vi väntar på att den rätta matten och/eller hussen kommer.

Jag berättar mer i morgon.

lördagen den 26:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Hela dagen har jag skissat på annonsen till Södertälje Posten som vi ska ha in. Det är inte så lätt att göra annonser må ni tro, men jag tror att den ska bli bra. Ska prata med blogghjälpen så kanske vi blir klara i morgon.

Sen berättade jag ju att jag tog en vilodag igår. Tur var väl det! Idag har jag och alla andra katter här på katthemmet, och säkert många andra också, blivit bjudna på fest hos Alice. Hon firar att det idag var ett år sen hon flyttade från katthemmet till sin matte. Jag antar att ni alla minns henne. Hon födde ungar ute och de bodde på ett tak. När en av ungarna ramlade ner från taket förstod Alice, som då hette Madonna, att det var farligt att bo kvar där. Då bar hon sina ungar, en och en, över en starkt trafikerad väg, med fara för sitt liv, över till andra sidan gatan. Där hade hon hittat en buske där de kunde bo.

Som tur var fanns det tvåbeningar som upptäckte henne och hennes ungar och de fick komma till katthemmet. Sen hade hon sån jamartur at hon fick ett kanonhem. Det är dit vi ska ikväll. Fast vi kan inte stanna, vi måste tillbaka efter festen. Men det ska bli jättekul.

fredagen den 25:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Idag har jag haft en vilodag. Det var ganska skönt, för det är ju mycket som hänt på sista tiden. Det är ju inte länge sedan jag inte hade en aning om hur man bloggar och hur man jobbar som rådgivare. Nu har jag både bloggat i flera dagar och varit rådgivare åt blogghjälpen. När man inte är van tar det ju på krafterna.

En av mina kompisar som bott i karantän en tid har varit hos vår snälla veterinär idag. Han har varit väldigt ojämn i humöret, ja inte veterinären utan vår kompis alltså, och vi trodde han var jättesjuk. Men nu lutar vi åt att han ”bara” varit jättestressad och han har nu fått komma ut till en större bur. Vi håller tassarna för att han tycker det är bättre och att han lugnar sig nu och blir en pigg kille igen.

Nu ska jag vila och fundera lite på en annons jag ska hjälpa blogghjälpen med. Den ska in i SödertäljePosten. De ska nämligen ha ett husdjurstema den 7 april och då ska vi minsann synas.

torsdagen den 24:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

När vi hade bott i vår nya bur ett tag, så började vi lite försiktigt våga nosa lite på de som kom in. Men om de sträckte fram handen för fort sprang vi och gömde oss. Då tyckte vi det var läskigt.

Så småningom märkte vi i alla fall att man kunde stanna kvar även om de tog på oss med handen. Till att börja med var vi ganska spända när det hände, men sedan började vi sakta, sakta tycka att det var lite mysigt att bli klappad.

Idag när blogghjälpen var inne i buren satt jag en stund i hennes knä. Hon talade med mig och sa att det inte var farligt alls och att ingen ville oss nåt illa.

När vi gosat klart fick vi godis! Det tyckte jag var jättebra.

Sen ska jag berätta att det lönar sig att skänka snälla tankar till kompisar som inte mår bra. Har nyss fått höra att Basco fått komma hem, att febern har gått ner och att han putsat sig. Han måste så klart bli av med den hemska lukten från vettisen. Vi hoppas han fortsätter piggna till och att han håller sig frisk nu.

onsdagen den 23:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

När vi varit en tid i våra nya, större burar, kom den där farbrorn som stack oss när vi satt i karantän, så vi blev så trötta tillbaka. Ni minns kanske att mamma och jag bestämde oss för att vi aldrig skulle somna igen när nån stack oss, för då kan vad som helst hända.


När farbrorn kom in i buren, vad tror ni han gjorde? Jodå, han stack både mamma och mig. Men vi kämpade emot sömnen allt vad vi kunde - och det lyckades! Vi somnade inte alls. Oj, vad vi lurade honom. När han gick ut ur buren hörde vi att han sa till den som är hälsoansvarig på katthemmet: "så där ja, nu behöver de ingen mer vaccination på ett bra tag”.

Innan jag fortsätter berätta om mig, så vill jag sticka emellan med en annan sak.

En av våra kompisar, Basco som vi inte känt så länge men som verkar vara en väldigt trevlig och gullig katt, mår inte bra. Hans människor har varit hos vettisen med honom och han får ligga kvar för observation på sjukhuset. Alla vi katter på Södertälje Katthem håller tassarna för Basco och skickar snälla tanka till honom. Det hjälper oftast och nu hoppas vi det hjälper Basco också.

tisdagen den 22:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

De tvåbeningar som fanns på katthemmet var helt annorlunda än de vi var vana vid. Tänk att vakna och inte direkt börja undra vart tvåbeningen var nånstans så man kunde hålla sig undan. Nu vaknade vi och kände att vi inte behövde ha örnkoll på var tvåbeningarna var, för om de var i närheten så gjorde det ingent. De ville oss inget illa!

Nu har jag börjat undra varför det finne en enda människa som vill andra illa. Hur kan de få ut nåt av det. Jag har ju också märkt att det ofta är så att de som ger sig på dem som är mindre än de själva, egentligen är väldigt fega och rädda. Om de istället kunde koppla loss sin ilska och frustration och börja gosa med oss - tänk så bra de skulle må då! Och vi också förstås.

JAg tror jag ska börja jobba på att få de som är dumma mot djur att förstå detta, så alla blir gladare.

måndagen den 21:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Det är väldigt svårt att förstå att tvåbeningar som tidigare inte varit särskilt snälla, plötsligt vill kela och tala om att vi är fina. Visserligen var det inte samma tvåbeningar, men vi trodde att om en tvåbening inte tyckte om oss. så gjorde ingen det.

När vi bott en tid på katthemmet började vi fatta att det var skillnad på tvåbening och tvåbening. Här på katthemmet fanns det många som verkligen tyckte vi var fina och som inte alls tyckte vi var ivägen.

Det var lite omtumlande att inse det, och det tog nog lite tid innan vi förstod att det även fanns riktigt snälla tvåbeningar, som bara ville oss väl. Men så småningom började vi förstå att det fanns tvåbeningar som faktiskt tyckte om oss!

söndagen den 20:e mars 2011

En katt på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

När vi piggnat till ordentligt efter det där sticket i pälsen som vi blev så trötta av var vi lite ömma på magen. Och så hade nån gjort nåt i örat också. Mamma och jag bestämde oss för att vi aldrig skulle somna mer när nån stack oss i pälsen, för då kan vad som helst hända.


Nu fick vi i alla fall en större bur och det fanns kompisar omkring oss. Vi talade med allihop och var och en hade sitt öde. Det ena tråkigare än det andra. Vi låg ofta och talade om varför vi hade blivit behandlade som vi hade. Ibland blev vi ledsna, men då var det alltid nån kompis som skojade lite så vi blev glada igen.

När det kom in nån i vår bur drog vi oss alltid tillbaka. Vi litade inte riktigt på nån tvåbening. Men det konstiga var att det aldrig var nån som föste bort oss eller sa att vi var i vägen. Tvärtom, så lockade de på oss och sa att vi var fina. Det kändes väldigt ovant. Men vi vågade inte lita på att de menade vad de så, så vi fortsatte hålla oss undan.

lördagen den 19:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje KAahem berättar.

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Som ni såg igår kom en farbror och stack oss i pälsen och sen blev vi jättetrötta. När vi vaknade hade vi ett sår på magen. Det kändes konstigt, men det gjorde inte så där väldigt ont.


Vi var lite dåsiga hela dagen efter. Sen kom en tjej och tittade till oss. Hon sa att vi skulle få flytta ut ur karantän till en större bur. Vi förstod ingenting, men var så klart på vår vakt. Här gällde det att se till att inget läskigt hände.

Jag ska fortsätt berätta om det i morgon, men först måste jag sticka emellan med nåt annat.

Idag har jag för första gången varit rådgivare åt blogghjälpen! Det var Årsmöte här på katthemmet och då hör det till att blogghjälpen frågar aktuell bloggkatt till råds. Jag tyckte det var lite läskigt så här första gången och visste inte riktigt vad jag skulle säga, men sen tänkte jag på vad Ross sagt och då gick det lättare.

Jag sa åt henne att hon skulle ta det lugnt och att hon skulle berätta vad vi gjort under året och vad vi planerar att göra under innevarande år. Då förstod blogghjälpen vad hon skulle säga och det verkar som om mötet gick ganska bra.

Vi ska snacka om det i morgon och då ska vi få godis också som tack för att jag hjälpte henne!

fredagen den 18:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Vi förstod nu att vi kommit till Södertälje Katthem. Första dagarna när vi satt i vår bur ryckte vi till varenda gång det kom nån. Vi undrade vem det var och vad de ville. Kanske var det dags för de där som skulle ”vidta åtgärder” att skrida till verket?


Det fanns en liten hylla i den där buren och där hoppade mamma och jag upp och låg tätt tryckta intill varandra. Ibland öppnades burdörren och nån satte in mat, bytte vatten eller tömde vår toalåda. Samtidigt talade de med oss, men vi tittade bara skrämt på dem. Vi vågade inte hoppa ner vare sig för att äta eller gå på toalådan så länge nån fanns kvar i rummet.

En dag kom en farbror och tittade in i vår bur. Vi blev jätterädda förstås, men han sträckte in handen och tog tag i mamma och lyfte ner henne från hyllan. Mamma försökte göra sig fri och jag skrek som bara den, men farbrorn höll fast mamma. Sen såg jag att han stack henne i pälsen och sen somnade hon. Det var väldigt konstigt. Sen sträckte sig farbrorn efter mig. Jag försökte också smita undan, men den där farbrorn fick tag i mig också. Så stack han mig i pälsen och då blev jag också jättetrött.

Jag berättar mer i morgon.

torsdagen den 17:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem b

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Efter att jag berättade igår vad som hände blev jag så trött så jag somnade direkt. I morse tänkte jag fortsätta berätta exakt vad som hände efter det, men sen bestämde vi oss, blogghjälpen och jag, för att vi skulle hoppa över vissa detaljer och berätta om att vi plötsligt satt i en bur i bilen.


Vi var så klart rädda och undrade vad som skulle hända med oss nu. Vid den här tiden trodde vi inte det fanns snälla människor också, utan vi trodde alla såg på katter som nåt som man bara ville bli av med.

När bilen stannade bars vi ut. Vi försökte öppna dörren till buren och smita ut, men det gick inte. Istället bars vi in i ett hus. Där luktade det av andra katter. Vi undrade var vi hamnat. Mest rädd var jag att mamma och jag skulle skiljas åt.

Som tur var blev det inte så. Vi sattes i en stor bur. Allt var nytt och jätteläskigt. Men vi var tillsammans.

onsdagen den 16:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

När matte slutat samtalet undrade vi vad som skulle hända. Att nåt skulle hända förstod vi, för hon började ta fram en kattbur - och sen började cirkusen.


Matte la sig på golvet framför soffan och började locka på oss. Mamma kröp längre in och sa till mig att komma med. Då ålade sig matte in under soffan, men när hon var så hon nästan nådde oss, då ropade mamma till mig ”SPRING!”, och så rusade vi bort till en säng i sovrummet och la oss under den.

Snart kom förstås matte efter. Nu hade hon hämtat en sopborste som hon sträckte in under sängen för att försöka fösa ut oss. Jag tryckte mig tätt intill mamma och undrade vad som skulle ske nu. Då ropade mamma ”TLLBAKA!” och så sprang vi allt vi kunde tillbaka till vår plats under soffan.

Så där höll vi på. Vi blev räddare och räddare och matte blev argare och argare. Men vi tänkte inte ge oss! Vi förstod nog ungefär vad hon hade i tankarna. Hon skulle säkert ”vidta åtgärder”.

tisdagen den 15:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Som ni kanske läste igår så kom det en tvåbening hem till vår matte och frågade vad hon skulle göra åt alla katter. Vi låg under soffan och lyssnade spänt. Vad skulle hända nu?

Vi hörde att den andra tvåbeningen sa att matte måste lösa problemet inom en vecka, annars måste hon "vidta åtgärder".

Vi förstod inte riktigt av det betydde, men det lät inte bra.

"Vidta åtgärder", sa mamma. Vi får nog hålla oss här under soffan så det inte händer nåt otäckt sa hon. Vi kunde knappast sova på hela natten utan låg och undrade vad som skulle ske.

Nästa dag hörde vi att matte talade i telefonen igen. Vi hörde att hon sa "men ni MÅSTE ta dem. Jag kan inte ha dem kvar längre".

Var det oss hon menade?

måndagen den 14:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Vi blev så klart rädda när matte såg så där arg ut efter telefonsamtalet. Vi tittade på varandra, mamma och jag och frågade oss om det var oss hon var arg på. Nu hör det ju till historien att det fanns många fler katter i vårt hem än vi, men mamma och jag höll ihop och hon försökte skydda och trösta mig så gott hon kunde.


Det var så klart lika synd om de andra katterna, men blogghjälpen har sagt att nu är det mig det ska handla om, och också i viss mån om mamma, Lillan, som också bor här på katthemmet.

Några dagar efter telefonsamtalet kom det hem en tvåbening som sa att nu måste matte faktiskt göra nåt åt alla katter. Då sa hon att hon hade ringt till katthemmet, men de kunde inte ta emot oss meddetsamma. Det var därför matte hade sett så arg ut när hon la på telefonluren.

Nehej, sa den andra tvåbeningen, vad tänker du göra åt situationen då?

Det berättar jag mer om i morgon.

söndagen den 13:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Det kom hem lite människor ibland och varje gång klagade matte över att hon ”måste ta hand om” oss katter. Människorna kom med en massa förslag som gjorde oss väldigt oroliga. ”Släng ut dem”, ”Avliva dem” var bara några av förslagen.

Jag vet inte om matte på allvar tänkte på nåt av de förslagen, men som tur var för oss kom det i alla fall en människa på besök en dag som sa ”Ring katthemmet”.

Vi hade inte den blekaste aning om vad ett katthem var, men vi tyckte i alla fall att det inte lät lika hemskt som de andra förslagen. Vi hade förstås ingen talan. Ingen lyssnade på oss eller brydde sig om vad vi ville.

En dag hörde vi matte ringa ett samtal. Då hörde vi att hon sa ”men jag måste bli av med dem NU. Jag ska ju flytta och kan inte ta med de här!”. Vi antar att ”de här” var vi. Vi kallades inte ens vid våra namn. När hon la på luren såg hon jättearg ut.

lördagen den 12:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Både mamma och jag förstod så småningom att våra människor inte skulle bo ihop längre. Till att börja med var vi lite oroliga för att det skulle börja bråka om vem av dem som skulle få ta hand om oss. Ingen av oss hade en tanke på att de skulle bråka om vem om INTE skulle ta hand om oss. Men det var precis vad som skedde.


Matte sa: du kan väl ta dem, jag har inte tid med dem. Och husse svarade: nä, det var ju du som ville ha dem, så nu får du ta hand om dem.

Så där höll det på. Vi blev ledsnare och ledsnare och räddare och räddare. Vi undrade vad det skulle bli av oss. De kanske trodde att vi inte förstod vad de sa, men vi katter både hör och känner vad som är på gång, oftast långt innan tvåbeningarna själva fattar.

Så en dag flyttade husse. Vi trodde vi skulle få bo kvar hos matte, men snart förstod vi att det inte alls var vad hon planerat…

fredagen den 11:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lilja på Södertälje Katthem.

Nu ska jag berätta lite om mig själv.


När jag var nyfödd bodde jag i ett hus tillsammans med min mamma, Lillan. När man är liten har man ju inte så mycket erfarenheter. Man vet inte hur livet kan och ska vara. Jag trodde det var helt naturligt att bli åthutad och ständigt höra att man var i vägen. Det var i alla fall så mitt liv började.

Det gjorde att både mamma och jag var rädda för människor. Vi trodde att livet gick ut på att vi katter skulle vara rädda. Mamma försökte alltid skydda mig och fräste ibland åt människorna när de inte var snälla mot oss. Det försökte jag ta efter, men det lät inte riktigt likadant när jag fräste som när mamma gjorde det.

En dag hörde både mamma och jag att våra människor började tala om att de skulle skiljas. Jag förstod inte vad det betydde, men mamma sa att hon inte trodde att de skulle bo ihop längre. ”Men det är nog ingen fara” sa hon. ”De kommer nog att ta hand om oss i alla fall”.

Hur det blev med den saken ska jag fortsätta berätta om i morgon.

Vi sticker emellan med ett litet tips

Jag fick nedanstående mail bland kommentererna för några dagar sedan. Lovade lägga ut det om nån vill prova:

Hej!



Jag hittade ingen mail så det fick bli en kattentar :)


Jag har snickrat ihop en liten kattwidget som ett hobbyprojekt så man kan lägga upp på sin blogg och så blir det en ny kattbild varje dag. Just nu fungerar den bara på blogg.se, blogger.com och wordpress.org men om det finns intresse kommer jag nog fixa till fler bloggverktyg. Jag har även skrivit ihop en liten guide om hur man lägger in den som man hittar här http://bloggwidgets.com/dagens-katt/


Det kan tex se ut såhär http://bilderpakatter.blogg.se/ eller http://bilder-pa-katter.blogspot.com/


Du kanske vill testa den på din blogg och det vore jättekul om du ville tipsa dina läsare om den :)

Tack på förhand :)


Emil





torsdagen den 10:e mars 2011

Katten Lilja på Södertälje Katthem berättar

Hej, jag heter Lilja och bor på Södertälje Katthem.

Idag känns det nästan som om jag skulle vilja gömma mig för hela världen, precis som jag gjorde när jag först kom till katthemmet. För bara två dagar sedan blev jag tillfrågad av min kompis Ross om jag ville ta över bloggen efter honom. ”Det vågar inte jag” svarade jag. ”Klart du vågar” sa han. ”Det är inget farligt alls”.


Då sa jag till honom att jag inte kunde blogga, så det fick avgöra saken. ”Det kunde varken jag eller de andra bloggkatterna heller i början, men man lär sig snabbt” invände Ross. ”Dessutom kanske det kan göra så att nån snäll tvåbening ser att du finns och ger dig ett toppenhem”.

Då kom ju saken i ett annat läge, för ett bra hem vill jag gärna ha. Jag funderade en lång stund, medan Ross fortsatte att komma med exempel på fördelar med att vara bloggkatt. Till slut lät jag mig övertalas och nu har blogghjälpen och jag talats vid flera gånger och kommit överens om vad jag ska berätta.

Som alla andra bloggkatter ska jag börja med att presentera mig. Det gör jag i morgon.

onsdagen den 9:e mars 2011

Katten Ross på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Ross på Södertälje Katthem.

Vilken dag! Först vaknade jag jättetidigt efter en orolig natt. Jag vaknade stup i ett och planerade för flytten till mitt nya hem. Vi fick frukost och våra burar och toalådor städades som vanligt.

Sen fick jag vänta. Och vänta. Och vänta. Sen kom blogghjälpen och jag fick hjälpa henne med styrelsemötet, såsom Nikita lärt mig. Det gick ganska bra, särskilt med tanke på att det var första gången för mig.

Efter det träffade jag min efterträderska till bloggen - ja, hon är redan utsedd. Jag berättade allt jag lärt mig av Nikita och hon lyssnade noga på vad jag sa. Och tur var det. För i morgon är det hennes tur!

För när jag talat färdig med henne, hörde jag en röst jag kände igen. Matte! Hon kom in i buren för att gosa med mig, sen gick hon iväg för att skriva papper, men var snart tillbaka. Hon och en snäll tjej på katthemmet fick in mig i en liten bur. Det tyckte jag inte alls om och det talade jag om för dem. Högt och tydligt. Trots att jag egentligen förstod att jag skulle åka till mitt eget hem.

Nåjam, jag bars ut till en bil och så bar det iväg. Det är nu det spännande börjar! Mitt nya liv!

Även om jag inte hann blogga så länge, så är jag väldigt glad över att många stöttade mig. Jag har aldrig haft ett eget hem. Nu har jag det.

Nu hoppas jag att ni fortsätter stödja min efterträderska. Hon behöver allt stöd hon kan få.

Hoppas jag snart kan berätta hur mitt nya liv blir.

tisdagen den 8:e mars 2011

Katten Ross på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Ross på Södertälje Katthem.

När vi hade kommit ut från den där karantänavdelningen på katthemmet, fick vi bo i en större bur. På katthemmet tyckte de det var bra för jag visade tydligt att jag hade behov av att röra mig en hel del.

Bland annat upptäckte jag att man faktiskt kunde hoppa upp i taket i karantän och putta undan luckorna där. Då kunde man hoppa upp där och det var jättespännande. Fast det fick jag bara göra en gång. Sen satte de fast luckan så jag inte kunde öppna den.

Jag tyckte jättemycket om att gosa med dem som kom in i min bur. De hann inte sätta sig förrän jag satt i deras knä. För att inte tala om vad jag tyckte om att busa!

Nåjam, tiden gick. Många tyckte jag var jättecharmig, men ingen ville visst ha mig.

Eller, jo förresten! En tvåbening vill ha mig. Jag fick alldeles nyss veta att min matte blivit godkänd som kattägare. Det är en jättestor ära. Nu blev jag alldeles omtumlad när jag fick det här beskedet.

Det betyder nämligen att jag ska få ett HEM! Nu kommer jag inte att kunna sova på hela natten, utan jag kommer att drömma om hur jag ska få det. Jag berättar mer i morgon, när jag hunnit smälta den här nyheten.

måndagen den 7:e mars 2011

Katten Ross på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Ross på Södertälje Katthem.

Jaha, ähum, nu är det ju så att det har blivit lite konstigt här. Fast på ett kul sätt.


Jag har nämligen fått en intresseanmälan, och i morgon ska det göras hembesök! Om jag har riktig tur får jag alltså ett eget hem snart! Nåjam, jag fortsätter att berätta om mig tills allt är klart.

Vi kom alltså in i huset hos den där tjejen och hon ringde till många tvåbeningar för att höra om några kunde ta hand om oss. Till slut blev det så att alla utom jag och min syster Rachel fick ett eget hem. Vi fick komma till Södertälje Katthem istället.

Jag tyckte det var jättekul att komma hit, men Rachel var lite rädd. När vi kommit hit var det en farbror som undersökte oss. Han kallades för vettis. Han var snäll. Han tittade noga på mitt öga och sa att jag hade ett sår på hornhinnan. Det lät jättekonstigt, tyckte jag. Jag hade inte ont på hornhinnan.

I alla fall fick jag droppar i ena ögat. Det var lite obehagligt men det gjorde inte ont. Vettisen sa att jag nog inte var blind, bara att det såg lite konstigt ut. Jag förstod inte vad han menade. Jag mådde jättebra.

På katthemmet var alla snälla mot mig och jag busade och gosade med allt och alla.

Jag ska berätta mer om det i morgon.

söndagen den 6:e mars 2011

Katten Ross på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Ross på Södertälje Katthem.

Där låg vi nu under trappan och tjejen satt bredvid oss med en stor låda. Mamma var fortfarande lite avvaktande, men hon fräste inte. Hon sa till oss att vi skulle vara lugna, för hon hade träffat den här tjejen förut och då var hon snäll. Men då hade hon ju inte ungar att ta tass om.


Så småningom fick tjejen klappa mamma. Då förstod vi att det nog inte var så farligt. Vi var ju pyttesmå men jag var framme och nosade på tjejen ändå. Då sa hon ”men titta, har du gjort illa ögat lille vän”.

Sen tog hon mig i sina händer och la mig i lådan hon hade med sig. Jag blev först rädd, vart skulle jag ta vägen och skulle jag aldrig få se mamma eller mina syskon igen? Men strax efter lyfte hon över nästa syskon i lådan och rätt som det var låg vi där allihop, och mamma också.

Sen bars vi uppför trappan och in i huset. Vi ungar hade aldrig varit i ett hus förut, så vi var ju väldigt nyfikna. En del av oss var rädda också, men inte jag!

Dagarna gick och vi växte så det knakade. Vi hörde att tjejen talade i nån sak med flera människor. Hon sa ”kan inte du ta hand om en eller ett par kattungar? Jag kan inte ha dem kvar och de måste ju få ett hem”.

Jag berättar mer i morgon.

lördagen den 5:e mars 2011

Katten Ross på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Ross på Södertälje Katthem.

Som ni kanske läste igår var det ju en tjej som tittade in under trappen där vi låg. Hon gick in i huset igen, men kom strax tillbaka. Då blev mamma rädd och la sig framför oss.


Det var ganska kallt den där eftermiddagen. Vi hade ju nyligen öppnat ögonen och undrade nyfiket vad som stod på. Mamma sa att vi bara skulle vara lugna så skulle inget hända.

Men tjejen hade med sig en stor låda. Hon sa till mamma att hon ville hjälpa oss, även om hon inte kunde ha oss kvar. Hon ville i alla fall inte att vi skulle ligga där och frysa under natten. Mamma tittade misstänksamt på tjejen. Var hon att lita på? En del tvåbeningar låtsades vara snälla mot katter, men visade sig sedan inte alls vara det. Mamma hade erfarenheter av det.

Vi låg alla bakom mamma och väntade på vad som skulle ske.

Det berättar jag mer om i morgon.

fredagen den 4:e mars 2011

Katten Ross på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Ross på Södertälje Katthem.

Som de flesta andra bloggkatter före mig, så var början på mitt liv inget vidare. Jag och mina syskon föddes ute, eftersom mamma hade blivit utkastad från det hem hon hade. Mamma har berättat att det var väldigt svårt första tiden när vi var små. Dels för att det var ganska kallt ute, särskilt på nätterna, dels för att hon inte mådde så bra. Hon hade ju blivit utslängd mitt i vintern och var inte i så bra form när hon fick oss ungar.


Nu frös ju inte vi ungar så mycket eftersom mamma värmde oss, men vi kände ju att hon var orolig och frusen.

Mamma hade hittat ett ställe under en stor trappa där vi låg. Hon sa till oss att vi inte fick springa ut därifrån, för det fanns många människor där och långt från alla var snälla. Själv var hon ju tvungen att springa ut för hon måste ju ha mat. Det hände flera gånger att hon kom inrusande till oss med andan i halsen efter att nån kastat nåt på henne eller hade jagat henne.

En dag kom en människa och tittade under trappen och sa, men kära nån så många katter!

Jag berättar mer om henne i morgon.

torsdagen den 3:e mars 2011

Katten Ross på Södertälje Katthem presenterar sig

Hej, jag heter Ross och bor på Södertälje Katthem.

Häromdan fick en av mina kompisar, Nikita ett eget hem. Vi känner varandra sen länge. Innan Nikita åkte sa hon till mig att det är kostym, eller vad det hette, här på katthemmet att den bloggkatt som får ett nytt hem, utser en ny bloggkatt. Nikita valde mig, och det tyckte jag var jättesnällt av henne.

När man efterträder nån som är så duktig att blogga som Nikita är, blir man så klart jättenervös. Jag sa till henne att jag aldrig kommer klara av att blogga, men då sa hon att hon hade sagt precis likadant när hon övertog bloggen från sin företrädare. Hon sa att man lär sig snabbt och om jag hade frågor skulle jag fråga blogghjälpen. Hon sa att blogghjälpen visserligen inte var lika ruinerad, eller vad det hette, som hon, men hon kunde i alla fall hjälpa mig att komma igång.

Fast först måste man presentera sig, sa hon. Det ska jag göra i morgon. Men nu vet ni i alla fall vem som kommer att blogga efter Nikita.

onsdagen den 2:e mars 2011

Blogghjälpen på Södertälje Katthem summerar

Hej, det är blogghjälpen på Södertälje Katthem.

Idag är det motstridiga känslor som brottas inom mig. En väldig glädje över att Nikita har fått det hem hon förtjänar blandas med en väldig saknad efter henne. Denna lilla blyga, vackra kisse som nog kommer att utvecklas till en liten tuffing och styra matte på det sätt en trygg katt ska göra, bara hon får lite tid på sig att känna att hon äntligen fått en egen människa att ta tass om.

Första inlägget var 24 augusti förra året. Då berättade Nikita att hon och hennes mamma och syskon bodde hos en gubbe som inte brydde sig om dem. Hon kom till katthemmet och fick tre ungar. Så småningom blev hon utsedd till bloggkatt. Lite blyg och trevande i början, men avancerade snabbt till värdefull rådgivare åt styrelse, PR-Sponsorgrupp och säljgrupp på katthemmet. Ordnade med julmarknad, bakluckeloppis och kattuställning bland annat. Berättade i bloggen om att hon ordnat så snälla bloggläsare skickat godis till henne och kompisarna på katthemmet, om Översten som hade ett halsband som skurit in i halsen på honom så han inte kunde äta, om Lussan, den enögda katten som kom tillbaka till katthemmet för andra gången men som nu bor i ett kanonhem, om Snuffe som blev så sjuk att Nikita var tvungen att ordna en insamling till honom. Det hjälpte tyvärr inte utan Snuffe kom till Skaparkatten. Hon berättade om katten Vilse som snälla veterinär Mårten i Åker opererade gratis då katthemmet i Mariefred inte hade råd, om Tilda som hade farit så illa under vintern att hon inte gick att rädda. Hon har haft många fina idéer, bl a att man borde ge pengar till ett katthem istället för att köpa onödiga julklappar, hon har ordnat lussekattstävling på katthemmet och inte minst, en auktion som blev en stor succé, inte minst genom hennes förslag att auktionera ut sin fina spik.

Så, i söndags, på den Familjedag hon så duktigt arrangerat, kom hennes människa och igår flyttade hon.

Det blir inte lätt att ersätta en sån liten tjej, men det kommer att gå.

Det finns många katter som få visa upp sig lite extra och få tala om vad de tycker och tänker. I morgon kommer en sån liten herre att komma till tals här på bloggen. Hoppas ni vill följa honom på hans resa till ett eget hem. För att markera att det är en helt ny kisse vi nu ska lära känna har jag ändrat utseende lite grann på bloggen. Det kanske blir fler ändringar innan den är klar.

Vi ses i morgon.

tisdagen den 1:e mars 2011

Katten Nikita på Södertälje Katthem tackar alla

Hej, det är Nikita på Södertälje Katthem.

I lördags morse var det mesta som vanligt. Visserligen var jag uppe tidigt eftersom jag lovat blogghjälpen att hjälpa till med Familjedagen, men det är jag ju van vid.

Men efter lördag eftermiddag har inget varit sig likt!

Tänk att till sist kom det en människa som såg lilla MIG! Inte bara mina kompisar, utan just MIG! Sen har allt bara snurrat fortare och fortare. Blogghjälpen var förstås sen med hembesöket, för det gjordes ju inte förrän dagen efter, men hon gjorde så gott hon förmår.

Sen kom ju matte med blogghjälpen till katthemmet efter hembesöket och vi fick gosa igen. Det kändes ännu bättre än på lördagen, för nu började jag ju känna henne lite, och jag förstod att det inte bara var nåt jag drömt - utan att hon faktiskt tyckte om just MIG.

Sen blev det ju lite jobbigt när jag förstod att jag skulle få vänta ända till onsdagen att åka hem, men jag tänkte att det måste gå. Jag har ju vant mig vid att vänta.

Fast så igår kväll ringde matte och sa att hon ordnat så jag skulle få åka hem redan idag! Gissa om det blev bråttom! Packningen måste kollas, leksaker sorteras, transportburen inspekteras, efterföljaren snabbutbildas och så säga hej då till alla mina kompisar.

Natten blev precis som jag väntat - sömnlös och orolig. När skulle  det bli morgon, när skulle matte komma, tänk om hon glömt bort mig! Massor av tankar for genom skallen.

Mycket riktigt hakade tiden upp sig rejält, precis idag. Det har aldrig tagit så lång tid för klockan att bli hämtningsdags som idag. Men så äntligen - hörde jag matte!

Eftersom inte blogghjälpen kunde vara på plats, eftersom meningen var att jag skulle åka i morgon, fick en annan snäll tjej hjälpa oss med papper och allt. Efter det blev det ÄNTLIGEN dags för mig att gå in i transportburen och åka hem.

Och nu har matte och jag redan skrivit min första blogg hemifrån: Nikitas blogg.

Blogghjälpen tycker det känns väldigt tomt utan mig på katthemmet, men hon är jätteglad att jag fått ett riktigt, eget hem. Vi har ju jobbat för det båda två.

Snart ska hon presentera en annan katt, en kompis till mig som också behöver ett eget hem. Hoppas ni stöttar och uppmuntrar även i fortsättningen.

Till sist vill jag tacka alla som hjälpt mig att vänta på den dag som inträffat idag. Utan er hade det varit mycket, mycket tråkigare och jobbigare.

Men vi hörs från min nya hemblogg! Nikita