Redan nästa morgon var vi jättehungriga. Nu skulle det ju dröja innan vi fick nån mat, kanske flera dagar om vi inte hittade nåt nån annanstans, eftersom vårt kebabställe var stängt. Vi låg och jamade om hur vi skulle göra. Det kurrade som bara den i våra magar.
Då hörde vi plötsligt något. Vi tittade åt det hållet som ljuden kom ifrån. Det kom från kebabstället. Det var en tjej därutanför som gick och ropade kom, kissarna. Var är ni. Ni ska få mat.
Vi visste inte om vi fattade rätt. Var det en människa där som hade mat med till oss? Vi tittade på varandra. Skulle vi våga springa fram? När man är så där hungrig som vi var är det lätt att fatta beslut snabbt. Vi hade helt enkelt inget val. Vi sprang fram till tjejen. Hon satte ner en tallrik med mat som doftade jättegott. Hon försökte först klappa oss, men då drog vi oss undan. Då gick hon åt sidan, så vi fick äta i lugn och ro. Åh, vad gott det smakade!
Sen sprang vi tillbaka till vårt gömställe. Tänk om mamma hade kommit. Men det hade hon inte.
På kvällen undrade vi igen hur vi skulle få mat, men plötsligt hörde vi den där tjejen ropa igen. Nu hade hon en kompis med sig. Nu var vi lite modigare och sprang fram nästan genast och åt. Vi hörde att tjejerna sa till varandra, att de här är så små så de måste ju ha mat flera gånger om dag. Jag ska ta och ringa till katthemmet och höra om de kan hjälpa dem sa hon.
Innan jag slutar för dagen vill jag berätta att vi lagt in en fin dikt på Södertälje Katthems hemsida som vår bloggkompis Sippo skrivit. Hoppas ingen katt behöver uppleva det som står i dikten.
Åh vi blir alldeles tårögda när vi hör hur snälla tjejerna var! De förstod verkligen att så små missar inte klarar sig själva. Småbrorsorna sitter också och hänger med huvudet och jamar att det kunde lika gärna ha varit dem om inte deras mamma hade fått komma till ert katthem innan hon fick ungarna. Tänk om alla vore lika snälla som tjejerna som gav er mat och sa att de skulle ringa katthemmet. Vi måste jama också att du är redan en jamarduktig bloggkatt, du ser att det var inget att vara nervös över. Vi väntar med spänning på att få höra mer imorgon.
SvaraRadera*nosbuffar*
Vilka bra tjejer! Nosbuff
SvaraRaderaVilken historia!
SvaraRaderaVäntar med spänning på fortsättningen.
:-)
Mjau, matte säger att INGEN katt klarar sig själv ute i naturen, vad är det för tvåbeningar som tror så?
SvaraRaderaVi jamar med matte och håller med förståss.
Så snälla tjejer som kom med mat till er iaf.
Vi är oxå nyfikna på fortsättningen.'
Tass tass
Vilka toppentjejer! Nu hoppas vi förstås, att det går snabbt att ordna plats för er på katthemmet - för att ni fick komma dit vet vi ju med facit i tass. Kurr och burr.
SvaraRaderaBlir ledsen när jag tänker på att något måste hänt er mamma, men så bra att ni kan bli mätta i alla fall. Vilken tur ni hade som hittade snälla människor!
SvaraRaderaTänk om alla människor var sådär snälla, så mycket bättre allt skulle vara då. Vi håller tassarna för att mamma katt mår bra.
SvaraRaderaVilka snälla tjejer!
SvaraRaderaDet där med katthem låter ju som något bra -både "katt" och "hem" är ju positiva ord!
Men, vad har hänt med er mamma?
Små misar behöver ju ett stöd i sina små liv!
Vi tycker, att ni visade stort mod och var jätteduktiga, som klarade er på egen tass.
Tasskramar
M & V
Alice, som ni jamar är det sorgliga att det kunde varit många kattungar som var i vårt ställe. Sen blir jag jätteglad över att ni jamar att jag är en duktig bloggkatt redan!
SvaraRaderaDui och Deco, just då var de precis vad vi behövde!
SvaraRaderaMax och Måns, jag har bara börjat...
SvaraRaderaM, C, T, S, är man så liten som vi var så måste man få hjälp. Och i vårt kalla land måste alla katter få ett bra hem.
SvaraRaderaFindus, Isak och Rasmus, det märks att det är smartingar som läser bloggen!
SvaraRaderaGustav, trots allt hade vi tur som träffade på snälla människor. Det är minsann inte alla katter som gör.
SvaraRaderaSippo, ja, tänka om alla människor vore snälla *drömmer*. Vilket paradis vi skulle kunna ha då.
SvaraRaderaMozart och Vincent, sanningen var ju att vi inte hade nåt val. När mamma var borta var vi ju tvungna att göra det bästa av situationen.
SvaraRadera