En katt på Södertälje Katthem bloggar

söndag 31 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.


Nu har det nyss varit öppet hus och några av våra kompisar har fått nya hem. Det är roligt för dem tycker vi.

Nästa öppethus-dag ska ytterligare 2 av våra kompisar åka till sina nya hem, men SEN är det vår tur. Fast blogghjälpen har sagt att nu kan vi ju inte tjata om att vi ska åka varenda dag fram till söndag. Och det är klart, det kanske inte är så himla intressant för alla andra, men för oss är det nog det intressantaste och roligaste som hänt i våra små liv, så det är faktiskt lite svårt att koncentrera sig på andra saker.

Nåt bus hann vi inte med idag medan blogghjälpen var här. Hon var inne i buren men då satt vi och kollade in en sak genom fönstret när hon kom in så vi hade inte tid att vara vid burdörren och smita ut just då. Sen när vi hade tittat färdigt hade blogghjälpen redan gått så då gick det inte heller att smita. Hoppet står nu till de som ska hjälpa oss ikväll med städning och matning och annat. Där ser vi en chans som vi inte ska missa.

Håll tummarna för att vi lyckas. Vi hörs i morgon.

Majsan och Jenny

lördag 30 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Igår hade vi ju allvarliga och tråkiga nyheter att förmedla. Nu har blogghjälpen sagt att vi inte skriver mer om detta, utan vi ska se om nån som jobbar på katthemmet kanske gör nåt, men det är deras sak. Därmed inte sagt att vi ska glömma att sånt här förekommer. Vi ska fortsätta kämpa mot sånt så mycket vi kan.

I morgon är det öppet hus igen och Jenny och jag har beslutat att från och med i morgon börjar vi nedräkningen på riktigt. Alltså nedräkningen som gäller vår flytt till vårt blivande, permanenta hem i Otterbäcken. En del människor köper ju kammar och bryter av en pinne för varje dag, men vi har ingen kam och sen blir det lite svårt att räkna dagarna också. Vi vet bara att det inte är så långt kvar nu tills vi ska åka. Blogghjälpen har lovat att se till att vi blir resklara i tid. Hon ska också vara här och lämna ut oss när vi åker, för hon vill krama oss innan vi åker.

Det känns bra tycker vi. Och vad spännande det kommer att bli. Tänk bara att åka bil så långt. Vi har sagt att vi nog ska tala om får vår matte att vi egentligen inte tycker om att åka bil, men vi säger det bara i början på resan. Sen ska vi nog sova så vi är utvilade när vi kommer fram. Då blir det mycket att göra för oss.

Fast först hörs vi i morgon förstås.
Majsan och Jenny

fredag 29 januari 2010

Katterna Majsan och Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Ni som har läst vår blogg vet ju att vi är snälla katter som vill alla väl och som tror att alla andra också är snälla trots allt vi varit med om. Men idag har två kompisar berättat nåt för oss som gjort att vi är jättearga och ledsna. Inte på våra kompisar utan på deras matte.

Vi ska berätta varför vi är arga och ledsna. Våra kompisar bodde i en lägenhet hos en människa. Plötsligt skulle människan åka utomlands i två veckor. Då talade hon med en kompis och bad henne att se till katterna under tiden. Det gjorde kompisen. Men sen kom inte människan hem till katterna efter de två veckorna utan hon stannade längre utomlands.

Kompisen ställde först upp för hon trodde att det blir väl kanske en vecka till. Men det blev det inte. Det drog ut på tiden och kompisen fick annat att göra, så hon sa till den här människan att hon fick ordna kattvakt på annat sätt. Inget hände.

Då ringde kompisen igen till människan som fortfarande var utomlands och sa att hon inte kunde ta ansvar för katterna längre. Vet ni vad människan svarade? Hon sa att hon kunde lämna katterna där de var i lägenheten och om de fortfarande levde när hon kom hem skulle hon åka och avliva dem då!

Som tur var gjorde inte kompisen det utan hon ringde till katthemmet. Här var det ju som vanligt fullt, men på något konstigt sätt ordnade man plats åt våra kompisar, som nu sitter i karantän. Trots att det inte är så roligt att sitta där tycker de att det är betydligt bättre än att sitta i en lägenhet utan mat, vatten eller kontakt med nån som klappade dem och tömde lådan.

Vi talade med blogghjälpen om vi skulle skriva om det här precis före helgen, men både blogghjälpen och vi är så upprörda, arga, besvikna så vi beslöt att vi skulle skriva om det meddetsamma trots att det är helg.

Fy vilken hemsk människa våra kompisar hade hamnat hos. Våra kompisar är så fina, så vi tror att de snart kommer få ett riktigt hem med en människa som har ett hjärta i kroppen. Vi hoppas de kommer att ha samma tur som vi. Och så hoppas vi att den där elaka människan skäms som bara den.
Jenny och Majsan

torsdag 28 januari 2010

Katterna Majsan och Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Idag skulle vi egentligen ha träffat blogghjälpen på öppet hus, men eftersom de inte har plogat där hon bor så kommer hon knappast ut med bilen, och hon tyckte det var dumt att ta några risker så hon valde att stanna hemma. Särskilt som hon måste hit i morgon bitti och hjälpa katterna i karantän. Hon räknar med att plogbilen kommer senare ikväll.

Då har vi, jag och Jenny, tänkt så här: det borde ju vara så att plogbilarna plogar först och främst hos dem som ska till katthem och hjälpa till. Sen kan de ploga hos alla andra. Men så gör de ju inte, och det tycker vi är tokigt. Vi ska se om vi på något sätt kan få till stånd en ändring där. Det vore bra om det gick.

Sen har vi inte hunnit med så mycket mer funderingar idag. Det tar på krafterna att klura ut saker och komma med konstruktiva förslag. Nu har vi vilat lite innan öppet hus så då ska vi hålla tassarna för att våra kompisar får jättebra hem, de också.

Jenny och Majsan

onsdag 27 januari 2010

Katterna Majsan och Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Idag har vi funderat lite på olika saker igen. Till exempel hur saker och ting kan ändra sig.

I morgon är det ju öppet hus här på katthemmet mellan 17-19. Då kan den som vill komma hit och titta på oss katter och kanske fastnar man för en eller flera katter som man ger ett bra hem.

För några veckor sedan var vi jättenervösa inför öppet hus dagarna, eftersom vi sökte ett bra hem. Vi brukade prata om hur vi skulle visa upp oss och satt och höll tassarna för att nån av besökarna skulle välja just oss.

Idag är vi jättecoola och bara går omkring här i buren och myser och hoppas att våra kompisar ska få bra hem snart. Vi behöver inte vara nervösa längre, för ett bra hem väntar redan på oss. Så kan saker ändra sig i ett enda slag.

Så alla som är ledsna eller oroliga ska veta att saker kan ändra sig till det bättre. Lite tur behöver man förstås och gärna några som hjälper en, men inget är hopplöst. Fråga oss – vi vet.
Jenny och Majsan

tisdag 26 januari 2010

Katterna Majsan och Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Idag är vi lite sena, men det är inte vårt fel, utan blogghjälpens. Hon har massa annat för sig, vilket vi tycker är helt onödigt. Vi tycker att hon bara skulle ägna sig åt oss katter på katthemmet. Men ibland är hon lite tokig, för hon tror hon kan bestämma vissa saker själv. Har ni hört så tokigt?

Nåja, nu har hon i alla fall lyssnat på vad vi ville säga. Idag var hon här mitt på dagen, men hon var bara inne och hälsade kort på oss. Sen gick hon in till en av våra kompisar i en annan bur och lyfte in henne i en transportbur. Vi vet minsann var det betyder. Vår kompis skulle åka till ett eget hem.

Om det hänt för några veckor sedan kanske vi skulle blivit lite ledsna eftersom vi också vill ha ett eget hem. Men idag blev vi bara glada för kompisens skull, för vi vet ju att vi ska få ett eget hem snart. Bara dagarna inte sniglade sig fram så här. Det är ju jättelänge kvar till 7 februari, men rätt som det är är det dags säger blogghjälpen.

Och det är klart, det går bra att vänta här också, särskilt som vi vet att vi har nåt kul att se fram emot. Det är det minsann inte alla katter som har. Vi måste hålla tassarna för dem.

Majsan och Jenny

måndag 25 januari 2010

Katterna Majsan och Jenny berättar





Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Om det var nån som trodde att det bara var Majsan som blev fotograferad igår så trodde ni fel. Jag, Jenny, blev också fotograferad. Om ni tittar noga så kan ni se båda våra burar som vi ska åka i när vi åker hem och klätterställningen i bakgrunden som vi ska ha med till vårt nya hem också.

Blogghjälpen säger att det kanske blir fler saker vi ska ha med oss, det får vi se så småningom. Nu har vi ju i alla fall våra transportburar som vi kan vänja oss vid innan vi åker. Det är ju alltid bättre om vi känner igen både sakerna och lukterna, för det blir ju alltid lite stressigt när man ska flytta, och vi katter är ju egentligen inte så förtjusta i förändringar. Men i vårt fall så tycker vi i alla fall det ska bli kul för att vi tror att vi kommer får det så bra. Oj vad spännande det är.

Inte har vi nåt nytt att rapportera från smitfronten idag. Vi lyckades inte smita ut idag heller, men vi håller oss beredda i morgon. Grejen är ju att man inte får visa sig alltför intresserad innan de öppnar burdörren, för då märker de vad vi har för planer och blir på sin vakt. Vår strategi är att se lite lagom avslappnade ut innan dörren öppnas, men sen… direkt ut. Vi får se om det lyckas i morgon.

Jenny och Majsan

söndag 24 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Nu har det just varit öppet hus är på katthemmet. Det var flera människor som besökte oss och några av våra kompisar fick intresseanmälningar. Hoppas deras hem blir godkända och att det är människor som både kan och vill ta hand om dem som har gjort intresseanmälningarna.

Blogghjälpen var ju här först för ett säljmöte sedan på öppet hus. Vi hade ju tänkt att vi skulle smita ut ur buren och vara med på säljmötet eftersom vi hade en hel del synpunkter där, men det gick inte så bra på smitfronten idag. Det enda som hände var att Jenny lyckades smita ut, men hon blev infångad nästan meddetsamma och dessutom var säljmötet redan över då. Nu vet vi inte hur mötet gick eftersom vi inte var med, men en sak är säker – det hade gått mycket bättre om vi varit med.

Sen satte blogghjälpen in en transportbur till i vår bur, så vi får varsin när vi ska åka. För säkerhets skull gick vi först båda in och la oss i den nya buren, men sen skulle Jenny ut och äta fast jag låg kvar. Då blev jag fotad av blogghjälpen. Fin bur, va? Fast blogghjälpen tyckte det var lite tidigt att gå och lägga sig i den.

Nu ska vi äta middag och bli ompysslade av de som har kattpass ikväll. Det är snälla människor som tar hand om oss tycker vi.

Vi hörs i morgon.
Majsan och Jenny.

lördag 23 januari 2010

Katterna Majsan och Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Idag har vi tagit igen oss lite både från funderandet och från bus. På busfronten har det varit lugnt mest för att det inte blev något riktigt tillfälle att t ex smita ut ur buren. Den som städade idag var på sin vakt. Det var lite synd.

I morgon är det öppet hus mellan 15-17. Då hoppas jag det kommer många människor som vill ta hand om våra kompisar. Det är många här som inte haft sån tur som vi, utan som får fortsätta vänta på att deras människor kommer. Vi håller tassarna för dem.

Innan öppet hus ska det vara möte här med säljgruppen. Då ska vi göra vad vi kan för att smita ut ur buren för vi tror det vore bra om vi var med på mötet. Vi har många synpunkter som vi tror är av intresse. Hoppas bara att de förstår det.

Blogghjälpen har sagt att i morgon är det bara två veckor kvar till vi får åka till vårt nya hem. Bara och bara, vi tycker det är jättelångt dit. Hoppas den där datumsmaskinen blir klar nu direkt så vi kan skruva fram tiden.

Vi hörs i morgon.
Majsan och Jenny

fredag 22 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.


Idag har vi tagit igen oss lite. En del som jobbar här på katthemmet tycker nog att det var bra, för igår lyckades jag, Majsan, smita ut ur buren, ut ur rummet, nerför trappen och gömma mig under trappen. Det var jättekul. För när de skulle hämta mig fick de krypa in under trappen och ta tag i mig. Hi-hi, det var jätteroligt.

Sen sa dom till mig att jag inte fick göra så där, fast jag såg på ögonen på dem att de också tyckte det var ganska kul. De var inte arga alls.

Sen har vi kommit på en maskin till som också skulle uppfinnas, förutom den där datumsmaskinen vi talade om häromdagen. Det är en dumsnutsmaskin. Den skulle fungera så att alla som övergav sina katter, eller andra djur, blev hämtade av den där maskinen och fick uppleva samma saker som det övergivna djuret. Till exempel om man kastar ut en katt mitt i vintern utan att se till att den har det bra, så skulle maskinen kasta ut den här människan också och så fick den sitta ute, utan mat och utan nån som tar hand om den.

Då kanske alla lärde sig att man inte ska vara dum mot sina djur, eller vad tror ni?
Majsan och Jenny

torsdag 21 januari 2010

Majsan och Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Nu är det en dag närmare avfärd till vårt nya hem. Vi tycker det går sakta, men det är ju inte mycket att göra åt. Det är ju en hel del som måste förberedas härifrån också.

Idag var blogghjälpen inne hos oss och pratade. Vi började diskutera lite vad vi skulle ta med oss till vårt kloster. Vi har ju en transportbur som är vår, så den åker förstås med. Sen har vi en klätterställning som blogghjälpen säger att vi får ta med oss, om den får plats i bilen. Det vet vi inte ännu om den får, men det vore bra om den gör det, för den tycker vi båda om.

Igår berättade Imma, vår abemissa i klostret som ska visa oss tillrätta när vi kommer, att det varit strömningsavbrott. Det hade varit lite kallt och mörkt, men då hade kissarna fått sitta i knät på våra mattar och ha filtar på sig. Det tycker vi låter jättemysigt, så för vår det får det gärna bli fler strömningsavbrott när vi kommit.

Tidigare har vi ju varit med om att ingen har brytt sig om att vi både frös, var hungriga och rädda, så om vi blir så där väl omhändertagna är det ju ingen fara. Vi kan värma våra mattar med våra små kroppar också så det kommer säkert gå bra.

Jenny och Majsan

onsdag 20 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Efter att vi berättade igår att vi var lite oroliga för att vi inte skulle komma väl förberedda till vårt nya hem, så har flera av bloggarna som följer oss lugnat oss och sagt att vi kan ta det lugnt. Särskilt bra var det ju att Imma sa att vi fick komma som vi är, det är ju henne vi ska bo hos. Hon ska visa oss tillrätta när vi kommer har hon lovat.

Annars är vi ju väldigt måna om att göra ett bra intryck i vårt nya hem, så vi vill ju förbereda så mycket vi kan. Men blogghjälpen här säger att vi inte ska överarbeta och att vi duger så bra som vi är. Vi har ju dessutom gott om tid att tänka igenom vad vi ska ha med oss och sånt där.

Det enda som är dumt är att man inte kan ställa fram datumet så att det är den 7 februari idag så vi fick komma hem. Vi tycker nån skulle uppfinna en maskin som man kunde ställa datum med och så skulle den personen få Nobelpris. Då skulle vi sitta i publiken på prisutdelningen och klappa tassarna.

Men, eftersom den uppfinnaren inte verkar finnas ännu får vi vänta. Det går ju bra det också för vi blir väl omhändertagna här på katthemmet under tiden.
Majsan och Jenny

tisdag 19 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.


Nu har vi legat och funderat hela natten och nästan hela dagen hur vi ska förbereda oss för flytten och vår nya tillvaro som klosterkatter. Vi vet ju inte riktigt vad det innebär att vara klosterkatt, så vi tänkte att vi kanske skulle börja studera klostrofobi. Vi vet inte riktigt vad det är, men vi tyckte det lät som om vi skulle kunna lära oss det. När vi berättade det för blogghjälpen sa hon att vi kanske inte var helt rätt ute, men att vi kan fundera vidare. Eller också kan vi bara koppla av och glädja oss åt att vi kommer att få ett nytt, jättebra hem.

Hon trodde inte det skulle ställas några krav på oss att vi skulle veta hur man uppför sig som klosterkatt. Det lär vi oss nog så småningom. Hon tror att våra nya mattar kommer att älska oss precis som vi är.

Vi har frågat oss hela dagen hur vi kunde ha sån tur till slut. Nu längtar vi bara till den 7 februari då vi får åka hem. Eller kanske snarare till den 8 februari då vi redan är hemma, för själva bilfärden är ju inget vi katter tycker så mycket om i regel. Men det ska nog gå bra det också.
I morgon ska vi berätta mer om vad vi tänkt på.

Jenny och Majsan

måndag 18 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar en hemlis





Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.





Idag kan vi knappast hålla i pennstumpen för vi har en så spännande sak att berätta. En del av er kanske anar vad det handlar om, men nog bara delvis.

Vi har alltså fått en intresseanmälan som blivit godkänd. Vi ska få ett eget hem. Men inte vilket hem som helst.

De som brukar följa kattbloggar känner nog till en adress som heter: http://blogg.passagen.se/srcarina. Där bloggar Klosterkatterna som bor i Otterbäcken tillsammans med sina matter. Katterna heter Imma, Conny, Assar och Sixten. Nu är det så att de har läst om oss på vår blogg och tycker att vi verkar vara jättemysiga. De kontaktade vårat katthem och sen har det hänt grejer må ni tro. Det har ringts och mailats hej vilt och kissarna i Otterbäcken kunde inte riktigt behålla hela hemligheten för sig själva, så igår berättade de att de snart skulle berätta en hemlis.

Och vilken hemlis sen! Vi ska bli klosterkatter i Otterbäcken! Tyvärr ligger det ju en bit från Södertälje där vi bor nu, så antagligen får vi inte flytta förrän 7 februari, men nu har vi ju nåt att se fram emot, så det gör ingenting. Blogghjälpen brukar säga att den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.

Trots att vi inte träffat våra nya mattar ännu känns det som om de är det bästa som kunde hända oss. Bara det att de skriver att vi ska få bo hos dem hela livet. Vi som har kastats ut två gånger redan tror knappast att det är sant att det finns såna människor. Men det gör det. I Otterbäcken. Och de vill ta hand om oss!

Nä nu måste vi nog lugna oss lite, men vi berättar mer i morgon.

Jenny och Majsan

söndag 17 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Som ni kanske kommer ihåg så var vi lite filåsåfiska igår. Vi tänkte på en del saker som vi tycker är fel och konstigt. Det är flera av våra bloggkompisar som håller med oss. Idag har vi tagit det lite lättsammare och inte tänkt så djupt.

Som ni ser hade vi putsning på eftermiddagen. Det var ju öppet hus och då måste man vara fin.

Även om vi haft det tråkigt ibland så håller vi oss alltid rena och fina. Blogghjälpen säger att det är jättebra. Hon säger också att vi varit duktiga att gå ner i vikt, för vi var ganska överviktiga när vi kom hit. Det blir kanske så att man gärna tröstäter när man har tråkigt.

Eftersom vi fick dietmat när vi kom till katthemmet så gick det ganska fort att bli av med en del övervikt. Nu får vi vanlig mat blandad med dietfoder för de tycker inte det är bra att man går ner för fort heller. Det tycker vi är bra, för den vanliga maten är mycket godare än dietmaten. Fast när vi får ett eget hem ska vi springa omkring hur mycket som helst och då kommer den kvarstående övervikten att rasa av oss säger blogghjälpen.

Jenny och Majsan

lördag 16 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.



Idag har vi diskuterat olika saker. Vi tänker mycket här på katthemmet när det inte finns så mycket annat att göra. Nu har vi tänkt så här.

Det finns ju en del människor som inte bryr sig om oss katter. Det kan man ju till nöds förstå. Men de som en gång tar sig an en katt, hur kan de plötsligt en dag tycka att den katten inte är nåt värd? Det förstår inte vi.

Sen har vi också tänkt att många tycker att katter har låg status. Det är inte fint nog att vara en katt. Om den inte ser ut på ett visst sätt förstås. Då undrar vi, vem är det som bestämmer att vi inte är nåt värda? Vad har de för rättighet att nedvärdera oss? Och vem har bestämt att de som nedvärderar oss själva är värda mer?

Som ni märker har vi varit riktiga djupingar idag. En del människor som tror att vi är dumma gör nog klokt i att tänka om. Vi kan minsann tänka en hel del vi katter.

Det kanske kommer fler klurigheter i morgon. Vi får se vad vi har kommit fram till då.
Jenny och Majsan

fredag 15 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.


När vi varit på katthemmet en tid kom det människor och tittade på alla katter som fanns där. Ibland fick en katt ett hem. Det fick oss att bli lite oroliga. Visserligen ville vi ha ett hem, men vi ville ju vara tillsammans också. Tänk om en familj ville ha den ena av oss och en annan den andra.

När blogghjälpen började hjälpa oss med bloggen tog vi upp det med henne. Då sa hon att vi inte skulle oroa oss över det, för det märks ju tydligt att ni vill vara tillsammans och så ska det bli också. Ibland tar det längre tid att hitta ett hem till två katter än till en, men det får det väl göra då, sa hon.

Det tyckte vi lät toppen. Alla är snälla mot oss här på katthemmet och vi får god mat. Ibland lyckas vi smita ut ur buren också när de ska städa här, då blir det extra kul. Fast sen brukar de fånga in oss igen och då bärs vi tillbaka.

Ofta tänker vi på hur vår gamla familj har burit sig åt. Blogghjälpen tycker det är jättedåligt att göra så mot katter. Såna människor tänker bara på sig själva och struntar i andra. Blogghjälpen skulle inte vilja umgås med såna människor säger hon. Det vill inte vi heller. Vi vill ha snälla och pålitliga människor som tar hand om oss. Hoppas dom kommer snart.
Majsan och Jenny

torsdag 14 januari 2010

Katterna Majsan och Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.



Det var en svår tid för oss. Vi var så rädda för vad som skulle hända att vi mest låg och tryckte intill varandra.
En dag när våra människor talade i telefonen hörde vi att de sa: OK, då kommer vi med dem i morgon.

Vi stirrade på varandra. Vart var det vi skulle? Skulle vi avlivas, eller skulle vi nån annanstans? När vi lastades in i bilen var vi vettskrämda. Vi låg alldeles stilla och bara väntade på vad som skulle ske. Efter en stund kom vi fram till ett stort hus med en trappa. Där hade vi aldrig varit förut.

När vi kom in kom en tjej och tog emot oss. Hon sa att vi var välkomna. Vi tyckte vi kände igen rösten, men inte huset vi var i. Konstigt.

Efter en stund bars vi in till nåt som hette karantän. Vi hade suttit i karantän förut, men inte här. Vad betydde detta? Senare samma dag kom det in en annan tjej till oss och sa att vi inte skulle vara rädda. Här på Södertälje Katthem är alla snälla mot katter. Vi ska försöka ordna ett nytt hem åt er så snart som möjlig sa hon.

Då förstod vi. Vi hade kommit tillbaka till Södertälje Katthem där vi bott en gång förut, men det hade flyttat in i ett nytt hus. Det var därför vi inte kände igen oss.

Även om vi tyckte det var tråkigt att vara tillbaka tyckte vi i alla fall att det var bra mycket bättre än att bli avlivade, som man hotat med först.
Vi berättar mer i morgon
Majsan och Jenny

onsdag 13 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.


Som ni förstår var vi både rädda och ledsna efter att våra människor sagt att de inte kunde ta med oss när de flyttade. Varken Majsan eller jag förstod vad som var på gång, men vi förstod att det inte var nåt som var bra för oss.

Majsan försökte lugna mig genom att säga att det ordnar sig nog, de tar nog med oss i alla fall. Och om de inte kan det så anstränger de sig säkert för att hitta ett nytt, bra hem åt oss. Det tyckte jag lät troligt också, så vi blev lite lugnare. Men inte alldeles övertygade.

Och inte blev det bättre när vi hörde att de sa att vi skulle tillbaka till katthemmet. Då sa en av våra människor att de har jämt fullt, så det går nog inte. Då svarade den andra då får vi väl avliva dem då.

Vi trodde inte vi hörde rätt. Vi blev så rädda så vi sprang och la oss under soffan, tätt tryckta intill varandra. Vi ville inte dö. Vi ville leva. Vi var friska och hade inte ont nånstans och inte var det vi som kom på att vi skulle flytta heller.

Fast vi förstod ju att det skulle lösa våra människors problem om vi bara försvann. Och det var ju huvudsaken för dem. Hur vi fick det verkade de inte bry sig så mycket om.
Vi berättar mer i morgon

Jenny och Majsan

tisdag 12 januari 2010

Katterna Majsan och Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.


Ja, det hände saker i familjen som ni kanske förstår. Man började tala om att bostaden var för dyr, den var för stor, det var alla möjliga fel på den plötsligt. Vi tyckte den var bra.

Nåja, tänkte vi. Det går väl bra med en annan bostad också, det kan väl inte vara hela världen. Våra människor började läsa annonser i tidningarna om olika bostäder. De ringde samtal och frågade om hyror och ytor och annat konstigt.

En dag råkade jag höra att våra människor talade om ”katteländena”. Jag förstod snart att det var mej och Jenny de talade om. Ibland talade de om oss som om vi var några besvärliga saker, så jag blev först inte så förvånad. Men sen hörde jag att de sa att ”vi kan ju inte ta med dem”. Först trodde jag inte jag hörde rätt, men snart förstod jag att jag gjorde det.

Jag sprang genast in till Jenny som satt i ett annat rum och berättade vad de sagt. Hon blev också jätteledsen och rädd. Vi satte oss i ett hörn under ett bord, tätt tryckta intill varandra. Vi skakade. Vad skulle hända nu? Hur skulle allt bli?

Mer i morgon
Majsan

måndag 11 januari 2010

Katterna Majsan och Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Som ni kanske läste igår så bodde nu Jenny och jag, Majsan, på Södertälje Katthem tillsammans med många andra katter som också behövde ett hem. En dag kom det människor som stannade länge vid vår bur. Efter en stund fick de komma in och hälsa på oss, sedan de tvättat händerna noga i nåt som heter handsprit.

Vi tyckte de verkade snälla och efter en stund kom en av tjejerna på katthemmet och frågade om de ville skriva en intresseanmälan på oss. Det sa de att de ville. Vi blev glada och trodde att det här skulle bli jättebra.

Efter några dagar, när någon från katthemmet hade gjort hembesök, kom de där människorna tillbaka och hämtade oss. Vi kom till ett hem där det fanns andra djur. Det kändes skönt att vi hade varandra för det var ju lite ovant med hundar och så där. Men efter ett tag hade vi vant oss vid både de andra djuren och våra människor.

Vi tyckte allt verkade bra och i kände oss som två som hörde tilli familjen. Vi bodde länge där. Men så en dag…

Vi berättar mer i morgon

Jenny och Majsan

söndag 10 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.



Nu befann jag mig alltså i en bur på Södertälje Katthem tillsammans med bl a Majsan, hon som kom att bli min bästa kompis. Ni som nu läser det här kanske tror att det här är nåt som hände nyligen. Så är det inte. Det vi nu berättar om hände för flera år sedan. Om ni fortsätter läsa så kommer ni att förstå vad som hänt fram till idag.

I buren var det ibland lite tjafs mellan vissa av oss katter, men en som satte tassen i golvet så fort nån tjafsade med mig, det var Majsan. Det var jag väldigt glad för, för jag var ibland lite rädd för de andra katterna.

Ibland kom det människor och tittade på oss, det kallades för öppet hus. Det tyckte vi var lite läskigt, för vi såg ju ibland att våra kompisar fick flytta iväg medan andra fick stanna kvar. Majsan och jag var oroliga för att vi skulle bli skilda åt om nån fastnade för nån av oss. Men då sa en av tjejerna på katthemmet, att vi inte behövde vara rädda för det, för vi skulle inte komma till olika hem. Det var viktigt att vi fick bo i samma hem eftersom det märktes att vi var såna kompisar. Det kändes jättebra tyckte vi.

Det gick några veckor, så en dag kom det några människor som tittade väldigt länge på oss. De sa att de tyckte vi var jättefina.

Hur det gick ska vi berätta i morgon.
Jenny och Majsan

lördag 9 januari 2010

Katten Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Nu var jag alltså utanför det där främmande huset med två främmande tjejer. Jag bars in och träffade ytterliga en främmande tjej som hälsade både på de tjejer jag hade med mig och på mig.

Tjejerna fick skriva på ett papper, sen kramade de om mig och önskade mig lycka till och sa att de var ledsna att de inte kunde ta hand om mig.
Sen la de över mig i den nya tjejens knä.

Hon kramade mig också och bar in mig i en bur som hette karantän. Där fanns det flera katter i andra burar, men jag fick inte träffa dem. Senare förklarade nån för mig att alla som hamnar i karantän kan vara sjuka och då får man inte träffa dem för då kan det smitta. Det lät väl bra, men jag kände mig inte sjuk, jag hade bara lite ont i magen.

När jag varit en stund i min bur kräktes jag. Det var väl både spänning och det jag ätit förut som gjorde att jag mådde illa. Tjejen som satte mig i buren sa att det var inte konstigt att jag spydde. Du har ätit kolapapper, träbitar, frigolit, grus och jag vet inte vad sa hon. Ja, vad skulle jag äta när det inte fanns nån kattmat där familjen övergett mig?

Så småningom blev jag i alla fall bra i magen. Jag fick också lite stick i pälsen och en dag kom en farbror som hette Veterinär (konstigt namn) och stack mig i pälsen så jag somnade. När jag vaknade hade jag lite ont igen och ett sår på magen. De sa att jag hade kastrerats. Jag förstod ingenting men de andra katterna sa att det var bra.

Sen fick jag flytta ut i en större bur och träffa andra katter. Bland annat en som hette Majsan. Det ska jag berätta mer om i morgon.

Jenny

fredag 8 januari 2010

Katten Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.



Ni som läst vad som hänt mig hittills förstår att jag blev rädd när tjejerna sa att de måste göra nåt med mig. Sedan min familj flyttade hade jag ju tyvärr inte bara haft trevliga erfarenheter av människor. En del kan vara väldigt elaka mot oss katter. Jag vet inte vad det är för fel på dem.

Men nu hände i alla fall det att en av tjejerna tog fram en lite låda som hon satte för örat, sen började hon prata. Inte med kompisen utan med nån annan. Jag hörde att hon sa: men KAN ni inte ta emot henne direkt, vi vet inte vad vi ska göra med henne annars. Sen dröjde det en lång stund, så sa hon men jättebra, tack, vi kommer med det samma.

Sen lyfte hon upp mig och gick mot bilen, men då tyckte jag det verkade så läskigt så jag försökte göra mig fri och sticka iväg. Men hon höll ett fast grepp om mig och sa till den andra tjejen du får köra så håller jag i katten eftersom vi inte har nån bur.

Så satte de sig i bilen och jag satt i knät på den ena tjejen. Det var ganska läskigt både att åka bil och att inte veta vad som väntade.

Efter en stund kom vi fram till ett hus. Jag kände inte igen mig alls. Vad var det här för hus? Vem bodde här, och vad skulle jag göra här?

Det var bara några av alla frågor som snurrade runt in min lilla skalle. Ni får veta mer om det i morgon.
Jenny

torsdag 7 januari 2010

Katten Jenny berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Ni kanske kommer ihåg från igår att det till slut kom två snälla tjejer till sommarstugeområdet där jag blivit övergiven? Den ena tjejen satte sig i sin bil och åkte till affären för att hämta mat till mig, för de såg att jag var alldeles utsvulten. Efter en, som jag tyckte jättelång stund kom hon tillbaka. Då hade hon med sig en påse som hon öppnade.

Det luktade så gott, så gott så jag tror aldrig jag känt en så god lukt. Jag tyckte det tog en evighet innan hon fått fram nåt av innehållet, men när hon väl fått det åt jag så fort jag bara kunde och bad om mer. Det fick jag också.

Under tiden jag åt hörde jag hur tjejerna diskuterade vad de skulle göra med mig. Hon kan ju inte överleva här sa den ena. Nä, men tyvärr kan jag inte ta hand om henne sa den andra. Inte jag heller sa den första. Men nåt måste vi ju göra sa de båda två.

Jag undrade så vad de hade tänkt sig. Jag hade ju hört hemska historier om hur de tog livet av katter som ingen ville ha. Skulle det bli mitt öde också? Oj, vad rädd jag blev.

Mer i morgon
Jenny

onsdag 6 januari 2010

Katten Jenny berättar


Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Nu har ni fått se lite hur Majsan har haft det. Nu ska jag, Jenny fortsätta min berättelse fram till att jag kom till katthemmet.
Som ni kanske minns så hade jag det jättebra en hel sommar, men sen började ledsamheterna. Efter några dagar när jag inte fått nån mat och magen skrek av hunger, började jag förstå att jag var övergiven. De skulle aldrig komma tillbaka för att hämta mig.

Ni anar inte hur tomt och ödsligt det kan vara på en campingplats när alla sommargäster flyttat. Det fanns absolut ingen där som kunde eller ville ta hand om mig eller ge mig mat. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra, bara att jag var jättehungrig och jätteledsen.
En dag kom det i alla fall en bil till området med två tjejer i. Jag såg min chans och sprang fram till dem så fort jag kunde. Men en sån söt liten kisse sa den ena. Men så mager sa den andra. Sen klappade de mig och var jättesnälla, men de hade ingen mat till mig. Då sa den ena undrar om inte det här är en sån där övergiven liten stackare som sommargästerna bara lämnat. Jag försökte tala om för dem att det var precis så det var, men de förstod ju inte kattspråk så bra. Sen sa den andra Om du stannar här så åker jag bort till affären och ser om de har nån kattmat. Stackarn måste ju få nåt i sig. Och så åkte hon iväg medan den andra tjejen stannade hos mig.

Mer i morgon
Jenny

tisdag 5 januari 2010

Katten Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.


Dagarna gick. Jag började förstå att jag inte skulle få komma tillbaka till mitt gamla hem. De ville inte ha mig helt enkelt.

På katthemmet var alla snälla mot mig fast de stack mig i pälsen några gånger och så tvingade de i mig nån tablett som smakade jätteäckligt, men annars var de snälla.

När jag hade suttit i den där karantän ett tag fick jag flytta ut till en större bur i ett annat rum. Där fanns bland andra en tjej som hette Jenny. Hon var lite rädd av sig och de andra katterna i buren var lite elaka mot henne.

Jenny hade kommit till katthemmet alldeles före mig. Hon var ganska liten, men hade redan hunnit uppleva en del tråkiga saker. När vi nosat lite på varandra och börjat umgås lite började hon berätta om sitt liv för mig. Jag blev både arg och ledsen när jag hörde vad hon berättade. På nåt sätt kände jag att jag ville beskydda henne, så när de andra katterna var dumma mot henne försvarade jag henne riktigt ordenligt, så det tog inte lång tid innan de slutade med de dumheterna och vi blev alla sams i buren.

Som ni nog redan förstår blev Jenny och jag jättekompisar. I morgon ska Jenny berätta om hur hon kom till katthemmet, sen ska vi båda berätta vidare.
Majsan

måndag 4 januari 2010

Katten Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Som du säkert förstår var det inte roligt att bo i ett hem där man inte kände sig önskad. Jag tyckte det var trist varenda dag, men samtidigt var jag rädd för vad som skulle hända. Vi katter är ju vanedjur och inte så förtjusta i förändringar.

En dag ringde i alla fall matte igen och talade med någon om att katten skulle få bli inlämnad för omplacering. Jaha, nu fanns det plats. Redan nästa dag placerades jag i min transportbur och bars ut i bilen, och så bar det iväg.

Jag var jätterädd och ledsen hela tiden i bilen. När den stannade bars jag in i ett hus jag aldrig varit i. Jag kände genast lukten av andra katter och undrade vart jag kommit.

En snäll tjej tog emot matte. De började tala om Södertälje Katthem och att de skulle ta väl hand om mig. Sen fick matte skriva på nåt som hette överlåtelsehandlingar. Det betydde att det nu var katthemmet som ägde mig, inte matte. Sen tittade matte lite på mig där jag satt i transportburen, sen gick hon.

Jag bars in i ett annat rum som hette karantän. Där fick jag mat, en egen toa och egna dynor att ligga på. De satte in hela transportburen i min bur så att jag inte skulle känna mig alltför vilsen i den nya miljön. Usch, vad tråkigt det kändes. Jag längtade hem. Jag önskade att mina människor skulle ångra sig och komma på att de saknade mig och komma och hämta mig. Men det gjorde de inte.

Mer i morgon.
Majsan

söndag 3 januari 2010

Katten Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Igår berättade jag ju lite om min bakgrund innan jag kom till katthemmet första gången.

Eftersom varken matte eller husse ville ta hand om mig hade jag nu blivit ett problem istället för en katt som de tyckte om. Jag förstod ingenting, jag blev bara ledsen. Om man flyttar eller skiljer sig eller skaffar barn – måste man då göra sig av med katten? Det är alldeles obegripligt tycker jag.

Jag vet att många katter i såna situationer blir utkastade. Det tycker jag är hemskt och jag förstår inte hur man kan göra så. Jag skulle aldrig kasta ut mina människor, inte ens om jag mot förmodan skulle tröttna på dem. Då skulle jag annononsera eller vad det heter, efter ett annat hem åt dem.

Nu gick det inte riktigt så illa för mig, men tillräckligt för att jag skulle bli både rädd och olycklig. En dag hörde jag matte ringa ett telefonsamtal och fråga om de kunde ta emot en katt för omplacering. Det lät konstigt tyckte jag. Var det jag som skulle omplaceras? Vem skulle jag då hamna hos?

I alla fall hörde jag att den som matte talade med sa att det var alldeles fullt men om de ville kunde de få ställa sig i kö. Det sa hon att hon ville. Så frågade hon hur lång tid det skulle ta. Det skulle ta minst några veckor. OK sa matte, då försöker vi vänta.

Jag berättar mer i morgon.
Majsan

Katthemmet Kompis utanför Nybro har brunnit

Som ni kanske hört har katthemmet Kompis utanför Nybro brunnit ner till grunden på nyårsdagen. Ett antal katter har räddats, 1 har måst avlivas, 2 finns hos veterinär men bedöms klara sig, några har sprungit till skogs och ytterligare några befaras vara innebrända.

Behovet av hjälp är naturligtvis stort. Förutom mat och medicin behöver man dynor, filtar, matskålar, rengörings- och desinfektionsmedel (virkon) bland annat. På det katthem jag jobbar lägger vi ofta frottéhanddukar eller filtar i vanliga örngott som blir utmärkta dynor. Har ni sådant att avvara, skicka det till Katthemmet Kompis, N Svalehult 230, 382 96 NYBRO.

Kan ni avvara en slant så är katthemmets plusgirokonto: 35 74 82-9.

För att de som driver och arbetar på katthemmet ska orka fortsätta är det viktigt att vi stöder dem på alla sätt vi kan. Alla djurvänner kan säkert sätta sig in i de känslor dessa peprsoner har just nu. För alla hemlösa katters skull behöver vi ge dem vårt fortsatta stöd.

Katthemmets blogg uppdateras löpande: www.katthemmetkompis.blogg.

lördag 2 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.


Nu vet ni lite, lite grann om oss, Majsan och Jenny. Men ni ska få veta mycket mer. Vänta bara.

Eftersom jag, Majsan, är några år äldre än Jenny så förstår ni säkert att jag har lite mer att berätta än hon. Därför ska jag nu berätta min historia fram till att jag mötte Jenny för första gången.

Jag föddes en gång och bodde tillsammans med flera syskon fram till att vi fick egna hem. Jag hamnade hos en familj som var ganska snälla mot mig, men de bråkade lite sinsemellan. Det är väl kanske inte så ovanligt, men jag tyckte det var tråkigt. Jag fick i alla fall mat och tyckte väl det mesta var ganska bra. Jag hade ju inte heller så mycket att jämföra med.

En dag grälade de vuxna som bara den. Efter det hörde jag att de pratade om skilsmässa. Jag visste inte vad det betydde, men jag tyckte inte det lät trevligt. De grälade ganska ofta och jag höll mig undan.

Så där höll det på ett tag. Så en dag sa husse och var har du tänkte göra av kattskrället? Jag förstod att det var mig de menade. Matte svarade det är ditt bekymmer. Jag tänker inte ta hand om henne.

Ni kan förstå hur jag kände mig. Jag ska berätta mer i morgon.
Majsan

fredag 1 januari 2010



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Nu har Majsan sagt till mig att det är min tur att säga några ord. Sen ska det jag och Majsan säger läggas ut på en dator så hela världen kan läsa om oss. Det är ju jättespännande, men det gäller ju att komma på nåt bra att säga också.

Mitt lilla kattliv har varit både upp och ner. Jag har varit jätteglad och jätteledsen, kavat och rädd, mätt och hungrig, frisk och sjuk om vartannat. Så är det för flera av mina kompisar här på katthemmet.

När jag var liten tyckte alla om mig. Jag döptes till Jenny. Jag blev kelad med, fick god mat, fick springa ut och in som jag ville. Det var sommar och allt var bra. Barnen i familjen var lediga och vi bodde alla på landet. Jag kom från en bondgård strax bredvid sommarhuset och familjen hade fått mig alldeles gratis.

Men lyckan skulle inte bestå. Det fick jag bittert erfara. En dag var sommarlovet slut. Familjen packade sina saker och åkte in till stan igen. Jag fick inte följa med. Jag förstod inte varför. Vad hade jag gjort för fel? Jag var ju jättesnäll. De hade väl bara glömt mig och skulle komma tillbaka för att hämta mig? Vad var det som hände egentligen?

Det ska jag berätta mer om.
Jenny