En katt på Södertälje Katthem bloggar

En katt på Södertälje Katthem bloggar
Södertälje Katthem

måndagen den 1:e mars 2010

Katten Madonna lånar ut sin blogg till Viktor


Hej, det är Viktor igen. Igår berättade jag ju om mig själv och idag ska jag berätta vad som hände mig för några år sedan. Det är en sak som har med Södertälje Katthem att göra, nämligen.
Jag var hemma som vanligt. Dagen började bra. Mat, gos, utevistelse precis som det brukar vara. Men sen på kvällen! Oj, oj, oj. Då kom matte hem från katthemmet. Hon hade med sig en bur. Jag gick förstås fram och kollade vad som var i buren. Jag tror aldrig jag blivit så paff i hela mitt liv. Det satt en stor katt i den!
Jag tittade på matte. Det måste vara ett misstag? Du ska väl åka iväg med den igen, sa jag. Men då sa matte att den katten inte hade nåt hem och eftersom vi har både plats och tid för en katt till så tänkte vi att han skulle få bo här. Jag trodde inte jag hörde rätt. Bo här! I mitt hem? Kommer aldrig på fråga sa jag.
Dagarna gick och den där Bruno, som han hette, försökte ställa sig in på alla möjliga och omöjliga sätt. Men jag var orubblig. Det fanns bara en sak som gällde: han skulle UT.
Under hela tiden han var hos oss gick jag inte in i huset. Matte fick bära in mig. Då gick jag direkt in i badrummet och satt där tills jag bars in i sovrummet. Efter ett tag förstod till och med matte att det här inte skulle gå. Vet ni vad hon gjorde då? Jo, hon ringde till nån som hetter Djurkommunikatör, så hon kom hem. Hon skulle tala med mig.
När hon talat färdigt gick hon och skvallrade för matte vad jag hade sagt. Hon berättade att hon jobbade som djurkommunikatör sen 8 år och hade 3-4 kunde i veckan. Hon brukade alltid inleda med att fråga om man ville tala med henne. Hon sa att det var första gången nån hade sagt till henne att han inte ville tala med henne. Men det ville jag ju inte. Jag hade inget att säga till henne.
Hon sa till matte att jag hade sagt att Bruno måste ut härifrån för jag mådde så dåligt av att ha honom här. Det förpestade hela min tillvaro. Då sa djurkommunikatören att det kanske var jag som skulle ut. Då svarade jag att om Bruno stannar så flyttar jag.
Efteråt tog matte in mig i badrummet och sa att hon förstod att jag mådde dåligt av att Bruno bodde hos oss och att hon skulle lösa detta. Men det kanske kommer att ta lite tid, sa hon, för vi skulle aldrig kasta ut dig och vi kommer heller aldrig att kasta ut Bruno innan vi hittat nåt annat bra hem åt honom. Nåjam, det fick väl gå, bara jag visste att han skulle ut. Matte ville nämligen inte att han skulle komma tillbaka till katthemmet, för katter som kommer tillbaka dit brukar bli så ledsna.
Istället började hon söka efter ett bra hem, och efter en tid hade hon hittat det. Så då fick Bruno flytta. Idag har han det jättebra i ett annat hem.
I morgon ska jag berätta en annan sak för er. Det blir nog min sista blogg, för sen måste Madonna få tillbaka den.
Vi hörs
Viktor

6 kommentarer:

  1. Det är inte alltid så lätt det där med kattkompsar..tur att du har en matte som förstår så bra! Nu håller vi tassarna för Madonna och de andra på katthemmet! Nosbuff

    SvaraRadera
  2. Ibland går det bara inte att bli kompisar. Toppen att din matte lyckades hitta ett annat hem åt Bruno. Då fick ni fina hem, fast på var sitt håll. Kurr och burr.

    SvaraRadera
  3. Det kan vara lite känsligt det där med kompisar. Tur att vi katter inte är så långsinta. Så var det ju skönt att matte hittade ett hem åt Bruno. *tass*

    SvaraRadera
  4. Hej Dui och Deco. Ni verkar ju komma jättebra överens, men ni kanske har bott tillsammans sedan ni var små? Men, om ni läser dagens blogg så får ni se... Viktor

    SvaraRadera
  5. Hej Findus, Isak och Rasmus. Alla tvåbeningar gillar ju inte varandra så varför skulle vi katter göra det? Men nu har det ju hänts saker som ni kan läsa i dagens blogg. Viktor

    SvaraRadera
  6. Hej Sippo. Ja, det var väldigt skönt att matte hittade ett hem åt Bruno. Man måste ju få välja sitt sällskap. Viktor

    SvaraRadera